Banker och pengar

I min enfald trodde jag att pengar hörde hemma på banken. Banker är förstås inte längre intresserade av pengar, åtminstone inte i fysisk form.

Jag skulle sätta in pengar från en välgörenhetsinsamling på en bankgironummer, och eftersom insättning av sedlar och mynt på bankgironummer inte är en hobby som jag sysslar med dagligdags, ärligt talat aldrig, antog jag att jag kunde ta en kölapp och vänta på min tur.

Mitt första misstag var att ta upp kuvertet med pengar, vilket framkallade en förvånad, ja chockad min hos bankmannen. Om jag inte hade hört myntklirret hade jag av reaktionen att döma trott att jag av misstag lagt upp mina smutstvättskalsonger på hans bord. Kanske hade det rentav varit lättare att få honom att sätta på tvättmaskinen åt mig än att få honom acceptera mina pengar. Lika självklart som utan anledning var det jag som kände mig som puckot. Att inte känna till bankers allergi mot sedlar och mynt är som att komma till en bondgård och fortfarande tro att de handmjölkar 100 kossor före frukost.

Så, när bankmannen hämtat sig från chocken, plockat upp kundbemötarmasken från golvet och satt på sig den igen, visade han mig ut till insättningsautomaten. Jag kände mig tio år äldre för varje steg som vi tog och förväntade mig att när som helst få höra honom tilltala mig som farbror: ”Vet farbror hur maskinen fungerar?”

Av alla ovälkomna pengar på banken, är Selma Lagerlöf och Jenny Lind extra ovälkomna, som om de vore uteliggare som har kommit in i foajén för att värma sig. Automaten accepterar bara 100- och 500-kronorssedlar.

En gnutta irriterad över att inte ens här bli av med mina sedlar, fick jag av en annan sedelallergiker ur personalen det käcka rådet att jag nog kunde få hjälp med växel om jag tog mig in i angränsande lokal.

Var det äntligen en del av banken som inte ville spotta ut mig som ett gammalt tuggummi? Nej, den angränsande lokalen var en kiosk som, enligt banken, säkert skulle jubla åt att få assistera mig med växel.

Man får anta att kiosken är lika kollegial och hänvisar tillbaka om någon kommer in dit och ber om ett lån.

Vad som hade kunnat vara en 1960-talssketch med Martin Ljung – ”höhö, banken ber kiosken att växla pengar” – är nu verklighet. En verklighet som hittills gått mig helt förbi.

Nu kan jag inte låta bli att undra vilka andra som har blivit för fina i kanten för att utföra sina uppgifter. Jag har inte varit hos tandläkaren på länge, och om de har anammat bankens inställning, och ger mig borren för att på egen hand laga något så löjeväckande som ett hål, ska jag försöka ta det helt naturligt som en man som följer med i sin tid.

Sedan, när jag sitter där och borrar i min egen käft, ska jag trösta mig med att tandläkaren förhoppningsvis är lika motvillig att ta mina pengar som banken var.

Dela
  • +1 Intressant!