Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den mystiska Miss Brady

/
  • EFTERLYST. Det väckte står uppståndelse när Gertrude Bradys bok kom ut – och när hon själv försvann spårlöst några veckor senare. Det här klippet är ur tidningen Social-Demokraten från 1934.
  • Ulf Ivar Nilsson

Hösten 1932 kom det ut en tjock och välskriven roman som satte myror i huvudet på både kulturredaktörer och bruksarbetare. Boken hette något så konstigt som ”Tokdårar är vi allihopa” och var skriven av en kvinna som hette Gertrude Brady.

Annons

Hon var i 25-årsåldern, kom från Irland och arbetade som sekreterare på ett försäkringskontor i New York.
Trots att miss Brady aldrig satt sin fot i vårt land var hennes bok skriven på klanderfri svenska. Men det allra underligaste var ändå att den handlade om livet i Hofors i slutet av 1800-talet.


Gertrude Brady kallade visserligen sin bruksort för Braxfors, men den låg i södra Norrland och det råder inga tvivel om att det handlar om Hofors. Husen efter bruksgatan finns med liksom rostugnsbacken och de omgivande skogsklädda bergen. Sjukstugan är rätt placerad i förhållande till järnvägsstationen – och författarinnan beskrev exakt hur den hästdragna kärra såg ut som doktor Hesselgren använde när han åkte på sjukbesök i slutet av 1800-talet.
Hon kryddar sin anrättning med lokala dialektord och känner av samhällets puls med en häpnadsväckande träffsäkerhet. Som här till exempel:
”När klockan ringde strax efter tre på morgonen började det: upp och dra på sig paltorna, sörpla i sig kaffet och ge sig iväg. Sedan åtta timmar av svett och sot och skyndan till klockan tolv, skynda tvätta av lorten, skynda sig hem och kasta i sig maten, skynda sig att hugga ved – och på kvällen skynda sig att somna.”
Gertrude Brady rör sig lika hemtamt i handelsboden som i kapellet och hon verkar ha besökt vartenda skrymsle i det slamrande järnverket där ”sotet hänger tumstjockt och flerårsgammalt utefter slaggstensväggarna”.

Hur kunde hon så initierat berätta om människor och förhållanden på en ort och en arbetsplats i ett fjärran land vid en tid då hon själv inte var född? Och var hade hon lärt sig så fulländad svenska?
Dessutom: Bara någon vecka efter det att hennes bok kommit ut försvann Gertrude Brady under mystiska omständigheter. Och ännu i dag – 76 år senare – finns det fortfarande inte ett spår efter henne.

börjar 1931 då miss Brady skrev sitt första brev till tidningen Social-Demokraten i Stockholm. Hon berättade att hon fyra år tidigare kommit i kontakt med svenska emigranter och att hon var mycket intresserad av Sverige och svenska förhållanden, särskilt den så framgångsrika arbetarrörelsen.
Brevet var skrivet på knagglig svenska och miss Brady förklarade att hon lärt sig språket av sina svensk-amerikanska vänner.
Snart började det också dyka upp artiklar av henne i Social-Demokraten. Det var intervjuer med arbetarledare i USA, artiklar om svenska utvandrare och några ambitiösa reportage från det hon kallade ”den amerikanska proletärdjungeln”.
På redaktionen i Stockholm förundrades man över hur snabbt den unga amerikanskans språk utvecklas, efter bara några månader behöver man knappt ändra någonting i hennes texter.
På sensommaren 1932 skickade Gertrude Brady ett tjockt manuskript till Tidens förlag – som liksom tidningen Social-Demokraten ingick i den svenska arbetarrörelsen. Första halvan av romanen utspelade sig i Sverige och den andra i USA. Huvudpersonen var en ung och stursk järnverksarbetare, Lars Lutman, som efter en rad motgångar emigrerade till Chicago med sin hustru Anna.
På förlaget ansåg man att boken var ett mästerverk – men har miss Brady verkligen skrivit den själv?
Man fick ett snabbt svar från New York som visade att det var en mycket självsäker dam man hade att göra med. Polacken Joseph Conrad kunde ju skriva underbara böcker på engelska – varför skulle då inte irländskan Gertrude Brady kunna skriva på svenska?
”Utan att skryta måste jag säga Eder att jag ännu icke funnit något som jag icke kunnat lära mig ordentligt om jag haft intresse för saken, och mitt intresse för svenska språket är kanske djupare än ni anar. Visst har det varit svårt, men just därför har jag sporrats till ansträngningar. Jag tror att jag också skulle gå i land med att skriva en roman på franska eller tyska.”

men när förlagschefen Karl Olsson ville ändra titeln ”Tokdårar är vi allihopa” till något som åtminstone antydde att det handlade om svenska utvandrare flammade miss Brady upp i en lika oresonlig som välformulerad vrede. Hon uttryckte sin förvåning över förlagsledningen feghet, ”obegripliga lumpenhet och otroliga trångsinne” och fortsatte:
”Jag har icke skrivit en bok om emigranter. Jag har skrivit en bok om människor. Ingenting annat. Om människor som måste lida alla helvetets kval bara därför att vi arma satar icke ha blivit bättre utrustade för uppgiften som blivit vår: att leva. Jag har skrivit en bok om människans oförmåga inför livet, som icke ger oss ögon att se med, hjärnor att förstå med.”
Den envisa irländskan fick behålla sin boktitel, och hon sände över ett papper där notarius publicus i New York intygades att det var verkligen var Gertrude Brady som skrivit verket, och att hon gjort det på svenska.
”Tokdårar är vi allihopa” möttes av lysande recensioner även om man i Aftonbladet antydde att boken var ett falsarium och att den måste ha skrivits av en svensk. Tidningen pekade också ut en av dåtidens mest kända författare, den skandalomsusade och senare spiondömde Gustaf Ericsson, som tänkbar upphovsman.

innan boken trycktes är det tveksamt om Gertrude Brady någonsin fick veta hur hennes verk togs emot. Den 16 december 1932 lämnade hon sin anställning vid Marsh & McLennans försäkringsbyrå på Manhattan utan att säga ett ord. I hennes bostad vid East 36th Street fanns ingenting som avslöjade vart hon tagit vägen och hennes enda kända släkting, en mrs Cook, hade inga upplysningar att komma med.
Författarinnan hade tidigare nämnt att hon kanske skulle flytta till Sverige men det finns ingenting i de svenska eller amerikanska myndigheternas arkiv som tyder på att hon någonsin lämnade USA. Hon tog heller aldrig mer kontakt med Social-Demokraten eller Tidens förlag och de pengar hennes bok inbringade placerades på ett bankkonto i Stockholm som aldrig rördes.
En amerikansk detektivbyrå kopplades in och efter en tid kom det fram att Gertrude Brady möjligen haft kontakt med en svenskfödd journalist som hette Egon A Lundquist och var verksam i New York. Men trots ivriga efterforskningar på båda sidor om Atlanten fick detektiverna aldrig fram några upplysningar om honom. Man kunde inte ens vara säkrapå om han verkligen existerade.
Sommaren 1934 berättade Social-Demokraten utförligt om Gertrude Bradys mystiska försvinnande. Tidningen bad läsarna höra av sig om de hade några upplysningar som kunde lösa gåtan, men man fick inte ett enda svar.

strax före jul 1945, publicerade Arbetarbladet, ett par artiklar om Gertrude Brady och hennes sällsamma bok. Och här finns några intressanta pusselbitar.
En av artikelförfattarna, signaturen ”Ritz”, berättade att han var nära släkt med den svenskamerikanske journalisten Egon A Lundquist. Här framgår också att Lundquist kom från Hofors och att han arbetat en tid på Eskilstuna-Kuriren innan han emigrerade i början av 1920-talet. Vi får också veta att Lundquist blev sjuk i USA 1927 eller 1928 och att han då vårdades av en Gertrude Brady. Efter en tid gifte sig paret och i oktober 1929 berättade Egon om sin irländska hustru i ett brev till sina anhöriga i Hofors:
”Om Gertrude kunde skriva svenska så skulle hon skriva till Er, men hon kan ingenting annat på svenska än ”Vårt land”, och så kan hon säga ”liten”.
Fru Lundquist måste ha varit mycket lättlärd för bara något år senare skickade hon sina första artiklar till Social-Demokraten och 1932 var hennes 512 sidor tjocka roman färdig.
I kyrkböckerna för Torsåkers församling framgår det att Arvid Egon Lundqvist föddes i Hofors 27 september 1897. Hans far Jan Erik var hyttarbetare och i familjen fanns redan fyra syskon, två flickor och två pojkar. Eftersom modern Emma Kristina var nära 47 år vid Egons födelse är det rimligt att anta att han blev parets sista barn.
Av andra källor framgår att Egon emigrerade till Kanada 1923. Han tog båten från Liverpool till Quebec och fortsatte sedan till Hamilton, en stor stad vid Lake Ontario där det precis som i Hofors fanns – och fortfarande finns – ett jättestort stålverk.
Signaturen Ritz påpekade i sin artikel i Arbetarbladet att hans släkting redan som tjugoåring var en mycket begåvad skribent och slår fast:
”Jag är böjd för att göra den reflektionen att romanens första avsnitt, som behandlar livet på Braxfors, till stora delar är Lundquists verk. I synnerhet som denna skildring vittnar om god lokalkännedom.”
Så var det kanske. Men det stora mysteriet återstår: Vad hände med Gertrude Brady och hennes Egon när boken kommit ut?

Annons
Annons