Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett ångestladdat och tidskrävande projekt

Annons

På högstadiet dög inte längre gammelfasters, sömmerskans, hemmasydda klänningar. Hon brukade sy en ny sommarklänning åt mig till varje skolavslutning. Men bomullsklänningar i pastelliga färger passade inte till svart kajal, skramlande armband och trumpen tonårstrots. Jag kunde inte ha veckade kjolar sydda i bäck och bölja om jag skulle kunna passera rökrutan utan gliringar.

Nyköpta kläder skulle det vara. Det var ett ångestladdat och tidskrävande projekt att köpa kläder till skolavslutningen. Avslutningen hölls inte längre i kyrkan när vi gick på högstadiet. Rektorn höll tal i aulan och eventuellt var det lite underhållning innan det var dags för betygsutdelning i klassrummet. Totalt kunde det handla om max fyra timmar. Men ändå var kläderna så enormt viktiga. Det fick inte vara för uppklätt men det skulle ändå vara snyggt. Ämnet stöttes och blöttes i veckor, ibland i månader. ”Vad ska du ha på dig? Kan jag köpa den där kjolen på H&M? Va, har hon köpt en sån redan? Kan jag ha jeansjackan om det blir kallt? Jag hittar inga skor!”

Det tog många bussresor in till stan innan allt var klart. Vi åkte alltid in i små grupper, vi letade, provade, hängde undan och agerade smakråd åt varandra. Hela barnbidraget gick åt.

När det några år senare var dags för studenten och studentskivorna hopade sig, hade jag upptäckt att man kunde köpa fina klänningar på secondhand för en billig peng. En del behövde förstås sys om. Men då var det bra att ha en sykunnig faster.

Annons
Annons