Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Hallå, hallå! Gävle rundradio!”

/
  • RADIOAKTIV. Elektrikern Sven Bernholm startade radiosändningar i Gävle 1925 och blev kvar vid kontrollbordet i nästan 30 år.
  • SÄNGKAMMARLJUD. Det var i familjen Bernholms sovrum i Centralpalatset som radion i Gävle föddes.

Det var på vintern 1925. AB Radiotjänst hade kommit igång med sina sändningar och flera hundra förväntansfulla Gävlebor hade köpt radiomottagare. Men av någon anledning var det nästan omöjligt att lyssna på programmen från Stockholm.

Annons

Det påstods att Gävle låg i en ”död zon” när det gällde radiotrafik. Men zonen var inte dödare än att man med lite tur och fingerfärdighet kunde ratta in en och annan utländsk station som i bästa fall spelade grammofonmusik en liten stund om kvällarna. Plötsligt en afton avbröts knastrandet och ylandet i högtalarna av en klar och tydlig mansröst:

– Hallå hallå! Gävle rundradio ...

Det var elektrikern Sven Bernholm som provade den rätt svaga sändare han byggt hemma i lägenheten i Centralpalatset och placerat i en skrubb intill familjens sovrum.

Sven var född i Gävle 1888 och arbetade som installatör på Norrlands Elektriska. En dag i början av 1920-talet, när han var drygt 30 år, läste han i Allers hur man kunde bygga en egen radioapparat, en så kallad kristallmottagare. Det lät ju spännande, men när apparaten var färdig och skulle provas hördes inte ett ljud – det var alldeles för långt till närmaste sändare. Han byggde då en lite mer avancerad mottagare med rör och med den kunde han utan svårighet ta in stationer från när och fjärran.

Nästa utmaning blev att skruva ihop en egen radiosändare. Det gick alldeles utmärkt även om räckvidden var i kortaste laget – från sändaren i sängkammaren till mottagaren i vardagsrummet var det kanske fem meter.

Ett par dagar senare, den 16 mars 1925, gjorde Sven ett nytt försök. Han vevade igång sin grammofon och spelade några skivor framför mikrofonen och fick senare höra att åtminstone en av hans vänner i Gävle radioklubb kunnat höra de raspiga tonerna hemma vid sin mottagare. Detta trots att Bernholms hemmagjorda sändare hade en effekt på futtiga 10 watt, vilket motsvarar en enda liten lampa i en vanlig adventsljusstake. Antennen bestod av en tråd som han spänt upp mellan Centralpalatsets tak och Sjömanskyrkan på andra sidan gatan.

Gävle radioklubb hade bildats året innan och nu fått tillstånd av Kungliga Telegrafstyrelsen att ”nyttja anläggning för telegrafering och telefonering utan tråd”. Och eftersom Bernholm var föreningens tekniska geni var det var självklart att han skulle svara för sändningarna.

Söndagen den 22 mars, mellan ett och halv tre på natten, var man ute i etern för första gången med något som med lite god vilja kan betraktas som ett radioprogram.

En av klubbens medlemmar, Bengt Larsson, läste högt ur några tidningar medan Bernholm skötte allt det tekniska, inklusive vevgrammofonen.

Några timmar senare sände man högmässan från Trefaldighetskyrkan och i slutet av månaden var det dags för en mer officiell invigning med högtidstal, diktläsning och musik.

Familjen Bernholms sängkammare fick tjänstgöra som studio och Svens fru Karin och barnen satt tysta som möss, väl medvetna om att allt de sade hördes i radiomottagarna över hela staden. En bit in i sändningen upptäckte Bernholm att ljudet blev lite bättre om mikrofonen fick hänga i en cykelslang från taklampan. Han stannade också den stora väggklockan sedan en lyssnare ringt och klagat över det irriterande tickandet.

I april 1925 fick Gävle radioklubb tillstånd att koppla upp sig mot riksradions sändningar där Sven Jerring skötte hallåandet. Men programmen från Stockholm var korta så det blev många timmar över till lokala förmågor.

Stadens sångare, musiker, poeter, föredragshållare och kåsörer trängdes i studion, som nu var flyttad till Stadshuset, för att göra sig hörda. Man sände också konserter, revyer och politiska debatter från andra lokaler. En kväll kunde Gävleborna sitta hemma vid sina radioapparater och lyssna när Ernst Rolf sjöng kupletter på stadens teater.

Flera kvällar i rad läste stadsingenjör Gunnar Sjöberg högt ur en spännande roman från sitt hem på Åkargatan. Hans mörka stämma överfördes via en vanlig telefonledning till studion där Sven Bernholm såg till att den vidarebefordrades till lyssnarna. Det här hände i mars 1926 och var troligen första gången en följetong lästes i svensk radio.

Även om de medverkande inte fick några arvoden, behövde stationen få in pengar för att verksamheten skulle gå runt. Redan första året fick man en viss andel av inkomsterna från Gävlebornas radiolicenser, men sändningarna sponsrades också av sex butiker som sålde radioapparater.

Bernholm och hans vänner var inte heller främmande för att sända reklaminslag, något som var strängt förbjudet i riksradion. Det kostade tio kronor för ett företag att bli lovprisad i Gävle rundradio.

På nyårsafton 1925 kunde Gävleborna få hälsningar till vänner och bekanta upplästa i radion. Priset sattes till två kronor och mer än 700 nappade på erbjudandet. Det tog mer än en timme för den allt hesare hallåmannen rabbla upp alla namn och lyckönskningar men de 1 500 kronor man drog in räckte till fyra nya mikrofoner.

Sven Bernholm förbättrade hela tiden den tekniska utrustningen och snart började det komma brev ända från Amerika med vittnesmål om att man kunnat höra sänd-ningarna från Gävle och att ljudkvalitén varit alldeles utmärkt. Lite underligt kan tyckas, eftersom det i närbelägna Sandviken var näst intill omöjligt att få in Gävle rundradio.

Från 1926 låg studion högst upp under takåsen på läroverket. Där blev man kvar till 1948 då verksamheten flyttades till Gevaliapalatset i kvarteret intill. I den vevan lämnade Gävle radioklubb över ansvaret till AB Radiotjänst och Kungliga Tele-grafstyrelsen.

Den tekniska utrustningen stod dock kvar i Stadshuset och där satt Sven Bernholm och vakade över radiovågorna på heltid. Från 1929, då han sade upp sig från elektrikerjobbet, tills han gick i pension 1953.

Alla visste att Bernholm var staden främste radioexpert, men han ville vara i fred i sitt lilla krypin ovanför huvudena på stadens politiker och satte upp en lapp på dörren där det stod ”Radioapparater mottages ej för reparation, besök undanbedes.”

Bredvid skylten fanns två knappar men det var ytterst få som kände till att man måste trycka på båda samtidigt för att dörrklockan skulle ringa. Ännu en av Bernholms många innovationer.

Annons
Annons
Annons