Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag har aldrig varit mer tysk

/

Annons

över internationella människor. Sådana som rör sig lika hemvant överallt. Alltid är rätt. Vet hur man gör. Fransmannen som pendlar mellan Rivieran och Los Angeles. Amerikanen som dricker sin favoritdrink i hotellbaren i Indien eller Japan. Londonbon som tillbringar halva året i Australien.
Har man inte mött dem har man sett dem på bio.
Själv blir jag ofta tysk utomlands.
Det vill säga jag blir den tyska fördomen personifierad. Den som kräver lite jäkla Ordnung. Framför allt när det handlar om köer.
Senast jag blev tysk var i Egypten.
På hotellet var vi ensamma västeuropéer. Resten var antingen egyptier eller från det forna östblocket. Mest ryssar. Jag har ingen aning om hur ryssar är i Ryssland men de ryska kvinnorna på mitt hotell i Egypten gillade inte köer.
Rättare sagt: de struntade i köer.
I matsalen stod jag, precis som man lärde sig i skolan, snällt och väntade i kön till buffén. Ett skavsår gjorde att jag tvingades ha finskor till kortbrallorna. Efter ett tag insåg jag att alla verkade få mat utom jag. Kungen av köer från Gävle. De ryska kvinnorna med man och barn i släptåg gled hela tiden upp jämsides med mig och förbi och grabbade revbensspjäll och melonklyftor.

sådana gånger som ler elegant, säger något intelligent och utan att bry sig gentlemannamässigt accepterar att det, naturligtvis, alltid är damerna först.
Men jag blir bara sur.
Dessutom växer det ut horn i pannan. Jamen, hallå! Det är ju en kö här. Excuse me! Jag riktigt hör hur rösten går upp sådär pinsamt i falsett. De ryska kvinnorna tittar smått roat på han med tom tallrik som står där och försöker dirigera fyrtio människor. Nu dessutom röd i ansiktet.
Det visar sig att de inte kan engelska, så jag tackar Gud och min gamla tysklärare för skoltyskan:
– Wir haben ein…
De stirrar. Jag stirrar tillbaka. De tar ett revbensspjäll. Jag tar… inget revbensspjäll. De är nämligen slut. Jag biter ihop och hämtar potatisar från ett bord utan kö, går tillbaka till familjen och frustar upprört.
Jag har aldrig varit mer tysk.
Ropar till och med på en servitör. Ordning och reda. Kösystem. Nicht kaos, bitte.

revbensspjäll komma. Mitt i en mening lämnar jag den lätt förvånade servitören och marscherar mot bordet med revbensspjäll. De ryska kvinnorna kommer stormande. I denna sekund förvandlas jag till fänrik Ola från Kungliga Norrlands Fältjägaregemente. Armbågarna åker ut. Käkarna ihop. En dam i rött får en höfttackling, en i blått har förmodligen fortfarande ont i sidan, några ungar drömmer säkert mardrömmar.
En bastant kvinna och jag hamnar delad tolva i kön. Hon försöker smita förbi. Jag pressar mot. Tar spjärn med foten mot en pelare. Inget kan rubba mig. Nein, nein, väser jag på tyska.
Jag gör plötsligt en undanmanöver och kastar mig fram. Två revbensspjäll kvar. De är mina! Jawohl! Yes!
I triumf marscherar jag tillbaka och möter frun på väg mot buffén. Finskorna smäller i stengolvet. Upprymd som jag är över min totala seger höjer jag handen för en high five. Hon ser inte och går vidare. Några ryssar ser det däremot och fnyser och jag inser, plötsligt, hur en obesvarad high five ser ut.
Lyckligtvis har jag ingen liten mustasch



är frilansskribent och nås på  ola@ordklotet.x.se. Han ska i sommar till England och Frankrike – och är  osäker om det är en komplimang eller inte att svenskar kallas
för Nordens tyskar.

Annons
Annons