Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Lilla Clarie tittade på TV i Storvik 1932

+
Läs senare
/
  • TV-TITTARE. Clarie Jansson är dotter till radioteknikern Helmer Widlund och var en av de första i hela Sverige som såg TV. Det skedde i december 1932. På den här bilden från 1927 står hon vid en radiomottagare som fadern byggt.
  • PIONJÄR. Helmer Widlund var 30 år när han byggde sin TV-mottagare i början av 1930-talet.
  • TELEVISOR. Något bildrör fanns inte i Helmer Widlunds televisor modell 1932. Istället användes en roterande skiva, byggd av en aluminiumplåt från järnhandeln i Storvik.
  • Ulf Ivar Nilsson

En svart snöfri vinternatt för nära åttio år sedan väcktes åttaåriga Clarie Widlund av sina föräldrar. Klockan var närmare halv ett och flickan hade sovit i flera timmar.

– Kom får du se, viskade pappan i mörkret. Kom upp så får du se något du aldrig sett förut!

Helmer Widlund strålade av glädje och stolthet när han ledde sin yrvakna dotter till den lilla verkstad han inrett i villan i Storvik. Mitt på bordet stod en blåmålad trälåda. På ena sidan fanns en liten öppning, stor som en tändsticksask, och baktill syntes sladdar, konstiga lampor, och en stor rund skiva som snurrade snabbt.
Clarie hade sett lådan flera gånger tidigare. Hennes pappa kallade den televisor och folk hade flinat misstroget åt honom hela hösten för att han inbillade sig att det skulle gå att se rörliga bilder i det lilla fyrkantiga hålet.
Men nu var det bilder i hålet!!!
När flickan försiktigt tittade in i gluggen såg hon en tant i vit långklänning som spelade fiol. Den spröda violinmusiken tonade ut från en högtalare som stod bredvid televisorn. Året var 1932 och lilla Clarie hade sett TV för gången. En direktsändning från London.
I dag är Clarie 85 år och heter Jansson i efternamn. Hon bor fortfarande i Storvik och hon har kvar sin fars gamla televisor.
– Pappa var en riktig entusiast inför allt tekniskt, berättar hon. Han byggde själv familjens första radiomottagare på 1920-talet och försörjde sig sedan som radiotekniker.
Helmer Widlund dog i oktober 1962, men hans dotter har sparat en del minnesanteckningar där han berättar om sina första försök att se TV hemma i Storvik.
Där framgår att Helmer läst en hel del om television i olika radiotidskrifter innan han på hösten 1932 beslöt sig för att själv bygga en mottagare.
Först måste han bestämma om han ville titta på engelska eller tyska sändningar. Man experimenterade med olika metoder i de båda länderna och mottagaren måste anpassas därefter. Helmer valde det engelska systemet eftersom han läst någonstans att britterna sände verkliga bilder medan tyskarna bara visade filmer.
Redan 1884 hade tysken Paul Nipkow fått patent på ett system att telegrafera rörliga bilder med hjälp av en roterade rund plåt som var perforerad med massor av små hål.
Helmer Widlund inledde sitt projekt med att gå till Storviks järnhandel och köpa en lagom tjock aluminiumplåt. Av den tillverkade han sin egen nipkowskiva. Därefter köpte han en glimlampa. Den kostade hela 32 kronor – men det kunde inte hjälpas.
För att ta emot bilderna från London använde Widlund en radiomottagare, och från den sändes strömmen vidare till glimlampan vars ljusstyrka varierade i takt med impulserna.
Skivan drevs av en liten elmotor men det var svårt att få den att hela tiden snurra i samma hastighet som sändarskivan i London. Exakt 750 varv i minuten skulle det vara, annars upplöstes bilden.
Första gången jag lyckades samla ihop en bild var en natt mellan jul och nyår 1932, skrev Helmer Widlund i sina anteckningar. Hade det inte lyckts då hade jag lovat min fru att alltsammans skulle kastats ut.
Vid den här tiden sändes TV från England fyra gånger i veckan. En halvtimme varje gång med start vid midnatt, svensk tid. Under vintern 1933 lyckades Helmer Widlund fånga upp TV-bilder vid 52 tillfällen. Resultatet varierade beroende på störningar av olika slag.
Gatlampor som höll på att gå sönder gjorde mottagningen helt omöjlig, så om Helmer tidigare på kvällen upptäckte att ett gatlyse stod och blinkade gav han sig iväg i snön över Manne Molins potatisland till transformatorhuset för att slå av strömmen, för att ögonblicket därefter slå på den igen. Då slockande lampan och han kunde hoppas på en störningsfri halvtimme vid sin televisor.

Framåt våren skrev Helmer Widlund ett brev till engelsmannen John L Baird. Han brukar anses vara den mest betydelsefulla av televisionens alla uppfinnare och det var han som ansvarade för de här sändningarna.
Helmer kunde själv inte engelska utan vände sig till en studerad yngling på orten som hjälpte honom att formulera brevet. Men den unge studentens språkkunskaper var tydligen inte så lysande. Så Widlund fick svar från Mr Baird med uppmaning att istället skriva på svenska så att han själv kunde ordna med översättningen.
Helmer skrev ett nytt brev – nu på sitt modersmål – och rapporterade vad han sett i sin apparat och vid vilka tidpunkter det skett.
Baird bekräftade att uppgifterna stämde och konstaterade att Storvik var den mest avlägsna ort dit sändningarna nått.
På våren 1933 bytte man sändningssystem i London och det blev omöjligt för Helmer och hans familj att titta på television. Så nu hamnade den blåmålade lådan på uthusvinden.
– Och lika skönt var kanske det, säger dottern Clarie. Jag minns att sändningarna alltid var på nätterna och att vi ständigt hade stugan full med folk som ville beskåda underverket.
Annars kommer hon inte ihåg så mycket av TV-tittandet i Storvik i början av trettiotalet.
– Jag var ju så liten, säger hon. Och ärligt talat tyckte jag inte det var så märkvärdigt.

Långt senare, när den riktigatelevisionen kom, var Helmer Widlund en av de första i trakten som skaffade en apparat. Det var på vårvintern 1956. Då var TV fortfarande så ovanligt att lokaltidningarna kom hem och fotograferade nymodigheen.
Redan 1953 besökte Helmer Widlund S:t Eriksmässan i Stockholm. Där demonstrerades en TV-kamera och en mottagare av modernaste snitt. Men det gamle radioteknikern från Storvik blev inte särskilt imponerad. Så här skrev han vid hemkomsten:
De bilder jag såg där voro visserligen stora och detaljrika men de hoppade och snurrade fram och tillbaka ungefär som 1933. Jag tänkte i mitt stilla sinne: Har tekniken inte utvecklats mer på tjugo år kan man fråga om televisionen verkligen är värd vad den kommer att kosta oss…

Annons
Annons
Annons