Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När man kunde köpa körkort i Gävle

/
  • PÅ FEL SIDA. Två bilskollärare och en bilinspektör dömdes av rådhusrätten i Gävle 1963 för att ha sålt hundratals körkort till människor som varken tagit körlektioner eller öppnat teoriboken. På Rune Rydlius teckning från rättegången syns de åtalade tillsammans med sina försvarare.
  • SVÅRT FALL. Trots att 300 personer förhördes hade kammaråklagare Eric Östberg inte hade ett enda bevis mot de åtalade i den stora muthärvan.
  • Ulf Ivar Nilsson

Under flera år i början av 1960-talet kunde Gävleborna skaffa sig körkort utan ta en enda körlektion eller ha den minsta susning om vägmärken och trafikregler.

Annons

Och det handlade inte om några förfalskningar utan alldeles äkta körkort, utfärdade av länsstyrelsen och försedda med korrekta stämplar och namnteckningar. Dessutom kostade de bara 300 kronor, vilket var ungefär hälften av vad man fick betala för ett vanligt körkort på den tiden.

Hundratals, ja kanske tusentals, människor nappade på det här erbjudandet, och jag är säker på att det fortfarande åker omkring människor i Gävle som inte har någon formell utbildning i konsten att köra bil.

De här skumraskaffärerna organiserades av en man i 50-årsåldern och hans vuxne son. De drev en bilskola tillsammans i Gävle och då den gick i konkurs hösten 1958 hade man flera elever som ännu inte var färdiga med sin utbildning. För att hjälpa dessa tog den äldre av bilskollärarna kontakt med en bilinspektör i Hudiksvall. De var goda vänner sedan flera år tillbaka och inspektören lovade att de strandsatta eleverna kunde köra upp och skriva teoriprovet hos honom. Det skedde också och alla klarade sina körkort.

Efter en tid tog Gävlebon återigen kontakt med bilinspektören, och nu handlade det om en mer utstuderad affärsidé där även hans 30-årige son var inblandad. De båda bilskollärarna erbjöd sig att ta kontakt med folk som snabbt och billigt ville ha ett körkort – sedan skulle bilinspektören, mot någon hundralapp i ersättning, inte vara alltför nitisk när det gällde teoriprovet och uppkörningen.

Det visade sig vara lätt att skaffa sig kunder och snart var ruljansen i full gång. Uppkörningen bestod oftast av en kort åktur på en rak och glest trafikerad landsväg i Hälsingland. Och om någon av eleverna inte hade möjlighet att resa till Hudiksvall, eller inte kunde köra bil alls, var det inget som hindrade att någon annan gjorde provet. Det var inte så noga med vem som satt bakom ratten.

När det gällde teoriprovet fick eleverna veta de rätta svaren i förväg. De som ändå hade svårt att fylla i blanketten fick hjälp av bilskollärarna som fanns på plats hela tiden. Man kunde också få svara på frågorna hemma med facit i hand och sedan skicka det ifyllda formuläret till inspektören.

Givetvis blev praktiskt taget alla godkända. Den enda som kuggades lär ha varit var en ung dam som under uppkörningen backade in i muren vid fängelset i Hudiksvall.

Det var visserligen fullt lagligt att köra upp i en annan stad än där man bodde, men inspektören insåg att det skulle kunna väcka misstankar om alltför många Gävlebor tog körkort i Hudiksvall. Så när han fyllde i de officiella papperen gav han ofta sina kunder falska adresser på olika orter i Hälsingland.

Trots att det var så många inblandade kunde den här brottsligheten pågå i flera år. Men det tisslades och tasslades en del och på sommaren 1963 framförde några mer seriösa bilskollärare i Gävle sina misstankar till Bilinspektionens chef, ingenjör Gustav Thimerdal. Han undersökte saken lite halvhjärtat men upptäckte inga konstigheter. Ett par månader senare fick Gefle Dagblad nys om saken och torsdagen den 23 september 1963 kunde tidningen berätta om den omfattande muthärvan.

Avslöjandet kom som en total överraskning för länsstyrelsen, polisen och andra myndigheter som hade med saken att göra. Kriminalpolisen i Gävle drog omedelbart igång en utredning och efter några dagar anhölls den yngre av bilskollärarna. Till en början nekade han till alla anklagelser men efter några dagar erkände han att han förmedlat pengar mellan körkortsaspiranterna och besiktningsmannen. Även hans far greps av polisen och gjorde visa medgivanden.

Bilinspektören befann sig på Mallorca när bubblan sprack. Men han greps på Arlanda så fort han steg av planet och fördes till polisstationen i Hudiksvall. Under förhören, som pågick i tre dagar, medgav han att han gett förtur till Gävleborna och att han varje gång fått omkring 100 kronor för besväret. Han betonade dock att såväl uppkörningarna som teoriproven genomförts på ett korrekt sätt.

Polisutredningen kom att bli både svår och omfattande. De enda som skulle kunna vittna mot bilskollärarna och inspektören var de som köpt körkorten. Men de hade knappast någon anledning att hjälpa polisen eftersom de själva riskerade att ställas inför rätta om sanningen kom fram.

Frågan var också hur myndigheterna skulle hantera det faktum att hundratals bilister åkte runt på gator och vägar utan någon som helst utbildning. Dessutom visste man inte ens vilka de var, för bland de tusentals personer som genom åren kört upp för bilinspektören i Hudiksvall fanns ju många som skaffat sina körkort på ärligt sätt.

Efter en del funderande bestämdes det att de som misstänktes ha köpt sina körkort skulle få göra en ny uppkörning inför en annan besiktningsman. I en tidningsnotis från juni 1964 ser jag att man då genomfört 34 sådana uppkörningar och av dessa hade mer än hälften blivit kuggade.

Våren 1965, ett och ett halvt år efter avslöjandet, var polisutredningen äntligen klar. De meterhöga pappersbuntarna vägde tillsammans 13 kilo och innehöll bland annat 300 förhör. Där kunde man läsa att bilinspektören utfärdat minst 185 körkort på mycket tvivelaktiga grunder och att han tagit emot minst 2 800 kronor i mutor. Det lät ju inte så mycket, särskilt som den yngre av bilskollärarna uppgav att han för sin del tjänat hela 18 000 kronor på de här affärerna.

Rättegången inleddes i den nyrustade spegelsalen i Stadshuset i Gävle tisdagen den 8 juni 1965. Eftersom fallet väckt stort uppmärksamhet väntade man en invasion av åskådare och en poliskonstapel fick i uppdrag att hålla ordning på köerna. Så det kändes kanske lite snopet när det bara kom sex åhörare.

Trots den omfattande polisutredningen inledde kammaråklagare Eric Östberg förhandlingen med att konstatera att han i stort sett inte hade några bevis att komma med, förutom de åtalades egna erkännanden i polisförhören.

Inspektören erkände återigen, utan omsvep, att han låtit sig mutas och även bilskollärarna erkände sina brott, även om de hade svårt att komma ihåg detaljer och belopp.

Den äldre av bilskollärarna gjorde några försök att slingra sig och förklarade inför domstolen att det minsann inte var av ekonomisk vinning han tagit emot pengar. Utan för att vara snäll och hjälpsam mot bekanta och bekantas bekanta.

Ett annat motiv var att hämnas på de andra bilskolorna i Gävle.

– De var avundsjuka och motarbetade mig, förklarade han bittert.

Av de 185 körkortsköpare som vaskats fram i polisutredningen hade 24 medgett att de misstänkt att en del av de pengar de betalat bilskollärarna gått vidare till inspektören. Men när de nu förhördes inför domstolen förklarade de samstämmigt att de inte hade en aning att det kunde röra sig om mutor.

Resultatet blev att rådhusrätten i Gävle dömde bilinspektören till villkorlig dom för urkundsförfalskning samtidigt som han sparkades från sin tjänst. De båda bilskollärarna kom undan med några hundralappar i dagsböter och de 24 som köpt sina körkort gick helt fria.

Och eftersom ingen av parterna överklagande de minst sagt milda domarna kunde det kanske mest omfattande fallet i Gävles rättshistoria läggas till handlingarna.

Annons
Annons
Annons