Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nazistgömman i Marma och gaskammaren i Hedesunda

/
  • HET FRÅGA. Den här gamla bakugnen i Hedesunda fick stor uppmärksamhet i pressen 1965.
  • KUSLIGA FANTASIER. Kring den här idylliska stugan i Kjessmanbo planerade nazistligan att starta ett förintelseläger, enligt upphetsade journalister.
  • Expressens förstasida 11 maj 1965
  • EXPRESSENS BOM. Det var bakom den här avspärrningen vid skjutfältet i Marma i norra Uppland, som två reportrar 1965 grävde upp en trälåda som ansågs innehålla bevis på att en nazistorganisation skulle ta över makten i Sverige.
  • Ulf Ivar Nilsson

En solig söndag i april 1965 står en bil parkerad framför en av vägbommarna vid Marma skjutfält i norra Uppland. En bit in i skogen skymtar två män, klädda i lufsiga jackor och utrustade med varsin spade, en kofot och en liten yxa.

Annons

De har även med sig två spinkiga turiststolar och en ryggsäck med en kaffetermos och ett smörgåspaket.

En av männen håller ett par enkla kartskisser i handen medan den andre tittar sig omkring bland trädstammar och buskar.

Här måste det vara! Där går vägen mot militärförläggningen och här framme har vi den uppoch nedvända stubben.

Männen befinner sig bara trettio meter från dåvarande E 4, så de fäller upp sina stolar och täcker dem med tallris för att ingen ska kunna se vad de håller på med. Så började de gräva.

Redan efter två spadtag, bara någon decimeter ner i den sandiga jorden, hittar de vad de söker: en ammunitionslåda av trä. Darrande av upphetsning lyfter de på locket och får syn på tre-fyra grågröna burkar, en platt kartong och några paket inslagna i grovt papper.

De två männen är journalister på Expressen och heter K G Michanek och Eric Sjöquist. Michanek är 55 år, politisk reporter och ordförande i Svenska journalistförbundet. Han är ett aktat namn inom svensk press – åtminstone i ytterligare någon månad. Sjöquist är sexton år yngre och kommer längre fram i livet att skriva en uppmärksammad bok om Raoul Wallenberg.

De grävande reportrarna fotograferar sitt fynd och gör en förteckning över innehållet. Förutom några rökfacklor, tändhattar och stubintrådar finns där ett antal ampuller med tårgas och en förpackning arsin, som är en giftig och brandfarlig gas.

Några veckor senare ska den lilla trälådan utnämnas till GASGÖMMA med stora feta bokstäver i Expressen. Och påstås vara ett bevis på att en hemlig nazistisk organisation har långt framskridna planer på att störta den svenska regeringen och därefter gasa ihjäl landets alla judar.

Ett av dessa förintelseläger ska för övrigt inrättas i en liten röd stuga med vita knutar i Kjessmanbo. Eller som Arbetarbladet uttrycker det i rubriken på sin förstasida den 28 maj 1965: ”By i Hedesunda skulle bli ett Auschwitz i miniatyr”.

Ni anar väl redan att det är något lurt med den här historien? Jodå, kvällstidningens stora avslöjande för 45 år sedan räknas fortfarande som en av de pinsammaste händelserna i den svenska pressens historia. Men eftersom en liten fredlig by i våra trakter, och det kanske något mindre fredliga skjutfältet i Marma, hamnade i skottgluggen tycker jag det finns anledning att friska upp minnet av det som kommit att gå till eftervärlden som Lundahl-affären.

Tisdagen den 11 maj 1965 började Expressen publicera en lång rad artiklar där man hävdade att det fanns en stor och välorganiserad naziststyrka som leddes av en ”führer” som hette Björn Lundahl. Och att denna högerextrema grupp i största hemlighet utbildade unga svenska män i vapenhantering för att genomföra en statskupp.

Redaktörerna Michanek och Sjöquist hade några månader tidigare kontaktats av en ung man som berättat att han nyligen lämnat Carlbergska stiftelsen i Stockholm, som var en ökänd nazistorganisation, och nu var beredd att avslöja allt han visste om deras samhällsomstörtande verksamhet.

Avhopparen såg till att de båda journalisterna kunde ta sig in i ”nazistcentralen” vid Stureplan och fotografera hakkorsflaggor och nazihjälmar plus en stor mängd vapen – från automatkarbiner till knogjärn. Han överlämnade också ett foto där en uniformsklädd Björn Lundahl med stirrande blick poserade med en kulspruta framför ett porträtt av Adolf Hitler.

Varje dag under de följande veckorna innehöll Expressen häpnadsväckande bevis på hur extremt farliga de svenska nazisterna var. Med hjälp av bandinspelningar och skriftliga dokument avslöjade tidningen kampavdelningar, konspirationer, sabotagegrupper och vapengömmor på löpande band.

Ena dagen berättade Michanek och Sjöquist att Björn Lundahl var medlem i den amerikanska rasistorganisationen Ku Klux Klan. Nästa att han arbetat som spion för Förenade Arabrepubliken med uppdrag att kartlägga judiska företag och familjer i Sverige. Man hittade också ett brev där den svenske nazistledaren lovade ställa upp med en infanteristyrka på femtusen man om Egyptens dåvarande president Nasser bestämde sig för att invadera Israel.

Expressen publicerade också en dödsdom över den judiske litteraturprofessorn och kulturpersonligheten Bernhard Tarschys. Dokumentet var skrivet på stiftelsens brevpapper och undertecknat av Lundahl.

Efter en hel del hemlighetsmakeri avslöjade Expressen sin huvudsakliga – och kanske enda – uppgiftslämnare. Han hette Göran Granquist och hade hals över huvud flytt till Israel under förevändningen att han var rädd för att bli mördad av sina forna vapenbröder.

Vad Expressens stjärnreportrar inte visste, men som var allmänt känt på Stockholms tidningsredaktioner, var att Granquist betraktades som en minst sagt fantasifull människa och som enligt Stockholms-Tidningens kriminalreporter ”trodde sig leva i en värld full av agenter som praktiskt taget ramlade över varandra”.

Det visade sig också att Göran Granquist under en kort tid ägt den byggnad i Hedesunda som skulle förvandlas till ett dödsläger efter det nazistiska maktövertagandet. Nästan alla tidningar svalde Expressens historia med hull och hår, åtminstone till en början. Arbetarbladet skickade ut folk både till skjutfältet och den utpekade bagarstugan och konstaterade: ”Att stugan i Kjessmanbo ligger bara ett par mil från vapengömman i Marma kan vara en tillfällighet, men man törs inte blunda för att platserna kan ha haft något samband.”

Och när tidningens reporter hittade en liten hög med aska utanför Granquists bagarstuga noterade han att polisen ”inte utesluter möjligheten att det är nazistiska handlingar som eldats upp”.

Aftonbladet, däremot, ställde sig redan från början skeptisk till konkurrentens oblyga skrävlande om hur man räddat den svenska demokratin från Lundahl och hans gelikar, och menade att det utpekade nazistgänget antagligen bestod av ”en handfull dårar”. Och när Granquists namn blev känt började även andra tidningar ifrågasätta de uppgifter som Michanek och Sjöquist trumpetade ut under allt svartare rubriker.

Expressen bemötte sina kritiker med grova anklagelser och antydde till och med att Stockholms-Tidningen och Aftonbladet, båda socialdemokratiska, i själva verket hyste nationalsocialistiska sympatier!

Hetsade av Expressen hade polisen på ett tidigt stadium gripit ett antal medlemmar av den nazistiska sammansvärjningen och under sommaren väcktes åtal mot flera av de inblandade. Samtidigt framgick det allt tydligare att både Granquist och Lundahl var mer förvirrade än farliga och snart rasade hela historien ihop som ett korthus.

Det mesta av bevismaterialet visade sig vara förfalskat eller helt oanvändbart. Hälften av de beslagtagna vapnen fungerade inte och bandinspelningarna var hopklippta från olika samtal. Sent på hösten fick affären en ny vändning då Granquist gick ut i tidningarna och förklarade att han hittat på alltsammans för att hämnas på Lundahl för att denne mobbat honom för att han hade judiskt påbrå. Han hade förmått den svenske ledaren att posera i naziuniform och dödsdomarna hade de skrivit tillsammans som något sorts makabert skämt.

En stor del av innehållet i Expressens artiklar avfärdades nu av Granquist som journalistiska påhitt och han påstod att orsaken till att han rest till Israel var att han inte längre ville vara med om tidningens dårskaper.

Resultatet av den här uppmärksammade härvan blev att Lundahl dömdes till 300 kronor i böter för olaga vapeninnehav men friades på alla andra åtalspunkter. Även hans meningsfränder frikändes och tillsammans kunde de sedan resa runt i landet och kräva skadestånd av de tidningar som publicerat deras namn på ett kränkande sätt.

Ulf Ivar Nilsson

Annons
Annons
Annons