Annons
Annons
Annons

Priset för att inte kallas surfitta

Det är lördagkväll i början av juni och regnet strilar ned över hukande uteserveringar. Ett gäng grabbar, eller gubbar, vinglar in på krogen, och en av dem lägger nästan omedelbart in en stöt på två betydligt yngre tjejer. De skruvar på sig. Stämningen i lokalen förändras. Plötsligt måste alla förhålla sig till den här gruppen män som skriker sina beställningar i stället för att vänta på personal. En tjej passerar och en av männen griper desperat efter henne, garvar, kommenterar hur hon ser ut. Tjejerna börjar ta omvägar till toaletten, de försöker ignorera, men kropparna stelnar. Några går därifrån. En kommer inte undan när hon står i toakön. Hennes skratt klingar, det ska avväpna, kanske skydda. I en krönika i DN (1/6) skriver Hanna Hellquist: ”Det finns ingenting som garanterar att bli kallad hora lika säkert som om man säger nej. Tacksamhet är en dygd, tack gode herrn för att du ser mig.” Servitrisen är van, hon säger att männen inte är något problem, så länge som de är trevliga.

Hör så de skrattar! Glada ja, men trevliga? Är det så man lär sig acceptera det här, spänner käkarna i det där leendet – så ingen konflikt ska uppstå, så man inte ska bli kallad surfitta, så kroppen inte ska bli ännu mer stel och liksom overklig. Vi pratar om det, jag och min kompis, samtidigt som de här gubbarna/grabbarna fortsätter tafsa och flabba, vi pratar om alla övergrepp vi råkat ut för, och att vi inte ens benämnde det så när vi var yngre. Vi var väl själva på något vis destruktiva, hade väl druckit för mycket, varit för ledsna, snälla, varit ute på fel ställe, på tok för sent, och så den där kjolen! Inte ens särskilt kort, men en kjol! Det kändes tydligt att det inte var okej det som hände, men så sa man ändå inte nej, det skulle försvinna in i bakgrunden, skulle tillhöra det resterande tjejbagaget; att stå ut med. Någon busvisslar, tror att det är festligt att bete sig imbecillt. Omvägen gör att det tar längre tid att gå till toaletten, och benen på vägen hem skakar, blicken ned i marken och dunkande hjärta.

Det är en mörk vinterkväll i början av förra seklet och en kvinna är på väg hem efter att ha varit på sitt arbete. En grupp män närmar sig, de är påtagligt överförfriskade, tjusigt klädda, hon går instinktivt undan men en av dem tar tag i henne. Hon gör som hon brukar: drämmer till karln, och springer. De andra springer efter, men hon hinner in och låser i precis rättan tid. Männen skriker genom porten att hon ska straffas, uppfostras. Dagen efter anmäls hon för misshandel. I radioprogrammet där hon berättar om händelsen säger hon att kvinnan ansågs ansvarig ifall männen tilltalade eller ofredade henne, det var hennes lösaktighet, inte mannens övergrepp, knytnäven det enda skyddet. Hon tittar uttråkat mot oss genom tiderna, suckar: Hur kan detta fortgå? När ska mannen förstå hur löjlig han gör sig i sitt förlegade och ängsliga maktbegär?
Anna Jörgensdotter

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons