Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tobaksplantagerna i Gävle

/
  • NÄRPRODUCERAT. Cigarrlådorna från Rettigs tobaksfabrik i Gävle hade ofta exotiska motiv, men en del av råvaran odlades här i trakten. På 1700-talet fanns det en tobaksplantage i Gävle och på 1800-talet odlades den exotiska plantan på en bondgård i Hille.  Ur Länsmuseet Gävleborgs samlingar.
  • Ulf Ivar Nilsson

Gävles första industrier – i någorlunda modern mening – var faktiskt två tobaksfabriker. Sommaren 1726 fick 23-årige Jacob Hagtorn magistratens tillstånd att anlägga ett tobaksspinneri som han döpte till Morianen och två år senare startade Samuel Tottie konkurrenten Gestrike Vapnet.

Annons

Hagtorn och Tottie fick många efterföljare. Den mest kända av stadens alla tobaksfa-briker startades av Per Christian Rettig 1809 och var igång ända till statliga Tobaks-monopolet tog över 1915.
Tobaksplantorna växte på andra sidan Atlanten och de torkade bladen fraktades med segelfartyg till Gävle i väldoftande balar. Men det är inte hela sanningen. På 1700-talet fanns det åtminstone en tobaksplantage i centrala Gävle. Och hundra år senare odlades den exotiska plantan i rätt stor skala på en bondgård i Hille.
Det låter nästan som en saga men 1724 bestämde kungen, Fredrik I, att råvarorna till de svenska tobaksspinnerierna i mesta möjliga mån skulle odlas inom rikets gränser. Och han räknade med att Sverige inom fyra år skulle vara helt självförsörjande vad gällde tobak. Riktigt så långt gick det aldrig men 35 år senare, runt 1760, var hela tre fjärdedelar av all tobak som användes vid de svenska fabrikerna av inhemskt ur-sprung.

städernas borgare som hade tillstånd att ägna sig åt detta ovanliga jordbruk. Man tyckte väl att bönderna hade fullt upp med annat. Dessutom fanns det ju gott om arbetskraft i städerna i form av ”qvinnor, barn och onyttigt folk”. Ett annat argument som anfördes var den goda tillgången på gödsel i de folk-rika tätorterna.
En handledning i konsten att odla tobak spreds till intresserade borgare runt om i Sverige. Och redan 1725, året efter kungens påbud, anlade Jonas Alströmer – som ju var mer känd som potatisodlare – en tobaksplantage i Alingsås. Han anställde en holländsk ”plantermästare” och när denne fått snurr på verksamheten erbjöd Al-strömer landets städer att sända dit folk som ville lära sig att driva upp, vårda och skörda de ömtåliga plantorna.

som nappade på erbjudandet och på våren 1730 skickade magistraten en man till Alingsås. Han hette Jonas Brunfeldt och hade varit fältväbel – en sorts underofficer – i Karl XII:s arme. Vid krigets slut 1718 hade han deltagit i ge-neral Armfeldts olycksaliga marsch över norska fjällen då fler än 3 000 svenska sol-dater dukade under av köld och umbäranden. Sedan dess hade han tjänstgjort vid tullen i Gävle, men nu skulle han alltså bli tobaksodlare.
Brunfeldt anlände till Alingsås den 6 april klockan sex på morgonen efter en resa som var nästan lika dramatisk som katastrofen på fjället tolv år tidigare. En natt hade han kört ner i en å och följt med strömmen en bra bit, sedan vårfloden svept bort en bro. Och överallt var vägarna till Västergötland så miserabla att både häst och vagn sjönk djupt ner i lervällingen.
Jonas Alströmer fanns inte själv på plats, men den långväga gästen blev väl mottagen och konstaterade i ett brev till borgmästaren hemma i Gävle att man ännu inte kom-mit igång med sådden, och att han därför nu fick tillfälle ”att wara med ifrån sielfwa grunden eller begynnelsen.”
Brunfeldt förde noggranna anteckningar över arbetet på ”Platagie Platsen” och skickade regelbundna rapporter till sina uppdragsgivare. I slutet av september skör-dades tobaken och snart var det dags för lärlingen från Gävle att resa hemåt med ett intyg på fickan där det stod att han ”wärkligen lått sig underwisa i den angelägna wetenskapen” att odla tobak och att han kände till ”allt hwad till en wäl inrättad plantering hörer”.
Samtidigt började han fundera på var i Gävle man borde anlägga en tobaksplantage. Och kom fram till att en åkerlapp strax utanför tullen vid Gammelbron nog var den allra lämpligaste platsen. Men han kunde också tänka sig tobaksodlingar på alla kål-hagar väster om stadens klockstapel som låg ungefär där huset Nygatan 3 reser sig idag.

skissade Brunfeldt vidare på sitt projekt. Han tänkte sig att plantagen skulle kunna sysselsätta åtta-tio personer och omfatta fyra tunnland med stora drivbänkar. I ett nästan hundra meter långt torkhus skulle tobaksbladen sedan hängas upp på hundratals bjälkar och ribbor och inte mindre än 40 000 käppar. Det var noga att dessa pinnar var av hassel, två meter långa och en tum tjocka.
Vid torkhuset skulle också finnas en liten kammare där en man kunde sitta om som-rarna och spana mot himlen för att snabbt täcka över plantorna om det började snöa eller hagla.
Hur det gick med Brunfeldts tobaksodling är det väl idag ingen som vet, men faktum är att Gävle finns med på en förteckning från mitten av 1700-talet över de svenska städer där man odlade tobak. Där nämns dock inte var i staden de storbladiga plan-torna spirade, och jag har inte hittat några tobaksplantager på kartor över staden från den tiden.

ständigt klagade över den svenska tobakens usla kvalitet ökade efterfrågan hela tiden. Så mot slutet av århundradet producerade en del bön-der tobak på sina sädesfält fast det fortfarande var förbjudet. Samtidigt började od-lingarna försvinna från städerna.
Den förändringen kan förklara varför tobaksfabrikören P C Rettigs svåger och kom-panjon, amiralitetslöjtnanten och sjökaptenen Carl Brelin, i november 1815 köpte bonden Nils Olssons halva kronoskattehemman i Mårdäng i Hille socknen och satte igång med tobaksodling på ägorna. Det berättas att Brelin till och med anställde en särskild trädgårdsmästare för att sköta plantagen.
Kapten Brelin avled 1826, bara 54 år gammal, och året därpå stod Rettig som ensam ägare till den tobaksfabrik på Söder i Gävle som med tiden skulle bli en av de största i Skandinavien.
Hur länge man fortsatte odla tobak i Mårdäng är inte känt, men nu erbjuder ju var-ken Gästrikland eller resten av Sverige ideala förhållanden för den här typen av lant-bruk. Så med tiden försvann alla svenska tobaksodlingar, även om några tappra människor i skånska Åhus höll ut ända till 1964.


www.ulfivar.se

Annons
Annons
Annons