Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bemanningsföretag måste förbjudas

Lars Lundberg, Sveriges kommunistiska parti, har tröttnat på bemanningsföretagen och vill sätta stopp för dem.

Annons

I valkampanjen inför riksdagsvalet i september 1932 drev SKP en i det närmaste ursinnig valkampanj som präglades av framför allt två krav. Förbjud bemanningsföretagen samt att militären under fredstid skulle förbjudas att lämna kasernområdena. Bakgrunden till dessa två krav var avrättningen i Ådalen året innan då militären sköt ihjäl fem arbetare.

Fram till 1932 var det vanligt att Svenska Arbetsgivareföreningen SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) ägde flera bemanningsföretag. Dessa företag var helt nödvändiga ansåg arbetsköparna för att det var deras uppgift att förse medlemsföretagen med arbetsvilliga. I det här sammanhanget ska ordet arbetsvilliga förstås som strejkbrytare. Den svenska arbetarklassen, både SKP:s och SAP:s medlemmar och väljare såg som sin huvuduppgift att med alla medel stoppa dessa bemanningsföretag vars enda uppgift var att till industrin leverera samhällets värsta avskrap, strejbrytare.

Valresultatet 1932 innebar att Per-Albin Hansson för första gången kunde installera en socialdemokratisk regering. Den nytillträdda regeringens två första beslut var dels att förbjuda bemanningsföretagen samt att man förbjöd militären att lämna kasernområdena i fredstid.

Förbudet mot privat arbetsförmedling var ett beslut som varade ända fram till 1993 (lag 1993:440) då dåvarande regeringen med Carl Bildt som statsminister beslutade att det åter skulle bli tillåtet med privat arbetsförmedling, ett beslut som på nytt gav bemanningsföretagen fritt tillträde till den svenska arbetsmarknaden.

Skälet för dessa företags verksamhet före hösten 1932 var att leverera arbetsvilliga till industrin vilket var en omskrivning för strejbrytare, skälet för bemanningsföretagens existens 61 år senare hade förändrats till att underlätta för företagen att fylla tillfälliga personalbehov vid ordertoppar. Detta var och är ett annat ord för att underlätta för företagen att kringgå gällande lagstiftning samt att förstöra de kollektivavtal som i övrigt ska gälla på arbetsmarknaden.

Tyvärr kan vi konstatera att de kommande socialdemokratiska regeringarna ledda av nya och moderna socialdemokrater som Göran Persson och Mona Sahlin inte funnit skäl att korrigera detta arbetarfientliga beslut av regeringen Bildt. Tvärtom.

Bemanningsföretagen har nu härjat fritt i vårt land i 19 år och med förödande resultat. Företagen har på ett aktivt sätt medverkat till att slå sönder arbetsmarknaden. Företag har kunnat avskeda sin egen personal och återbesatt tjänsterna via bemanningsföretag. Dessutom har uppluckringen av arbetsmarknadens regler om ordning och reda även öppnat fältet för kriminella organisationer. Den svarta arbetsmarknaden som är mest aktiv inom bygg- och restaurangnäringen omsätter årligen 30 miljarder kronor.

Bemanningsföretagen har för kriminella organisationer visat sig vara en nyckel till nya och luckurativa affärer för dem. En skam för svensk arbetsmarknad.

Inför riksdagsvalet 1932 drev den samlade arbetarrörelsen kravet om förbud mot bemanningsföretag till framgång. Det är inför riksdagsvalet 2014 dags för den svenska arbetarrörelsen att åter ena sig och mycket kraftfullt ställa frågan om bemanningsföretagen på dagordningen.

Förbjud bemanningsföretagen – de är en styggelse och skam för den svenska arbetarklassen.

Hur gick det då med 1932 års riksdagsbeslut om att under fredstid förbjuda militären att vara utanför kanserngården? Jo, det var också ett beslut som Mona Sahlin och Göran Persson tyckte det var dags att avskaffa och gjorde det också 2002.

Lars Lundberg

Sveriges kommunistiska parti

Annons
Annons
Annons