Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bosniska Saida vill inte åldras i ensamhet

/
  • NÖJD MED LIVET. ”Jag har de vackraste av föreningar i mig. Sverige och Bosnien. Svenska och                       bosniska, säger Saida Begovic. Foto: Lars Nyqvist
  • FAMILJEN. ”Min son Kenan och jag är min svenska familj, och jag har många kära och goda vänner”.

– Var så god, säger Saida Begovic, när hon möter oss på trappen till ”sin” bostadsrättsförening. Och när vi stiger in i hennes lägenhet: – Var så god, det här är mitt hem. Här bor jag. Det här är mitt kök. Mitt vardagsrum. Och här sover jag. Här ska Saida också åldras. I oktober blir hon 61. Och här vill hon bo tills hon dör.

Annons

– Min största rädsla inför åldrandet är att inte få behålla min mentala hälsa, säger Saida, som kom till Sverige som flykting från krigets Bosnien för 15 år sedan, tillsammans med sonen Kenan, idag 30 år.

Vi har träffats för att tala om hur det kan vara att åldras i främmande land. Om att ha sitt ursprung i en helt annan mylla än den skandinaviska. Om att inte ha sin religion, sina seder och bruk, sitt språk, sina sociala koder, och livets dofter i varje in- och utandning.

 

– Det jag saknar mest är grönsaks- och fruktmarknaden, säger Saida och berättar om färgprakten. Om de välordnade pyramiderna av grönsaker och frukter. Dofterna från mynta, dill, persilja och äpple, och i maj körsbär. Välkomsthälsningen när försäljaren säger ”jag har väntat på dig hela dagen, och har lagt undan fina persikor åt dig!”

Det Saida är mest rädd för, är att åldras i ensamhet på ett boende för åldringar i Sverige – ”För i Sverige är de äldre mer ensamma än i balkanländerna”.

Så jag frågar vad hon gör för att åldras på ett sätt som förebygger ”samhälleliga insatser”.

– Jag äter allsidigt och nyttigt, och tänker varje morgon ”Jag har fått en dag till, den tänker jag utnyttja på bästa sätt”.

Och för att gå ut i den nya dagen på bästa sätt sätter hon på sig lite smink.

– Så att jag får en push, och känner mig trygg och bekväm i mig själv.

 

Saida lider ingen som helst nöd på mental hälsa idag. Hon har svenskan och alla sina andra språk, som blir till möten, upplevelser och njutning. Hon har talets gåva. Hon har en bred och rik kompetens. Hon omger sig med, och söker upp, konst, litteratur och möten av olika slag.

– Engagemang är det bästa botemedlet mot mental ohälsa. Och ordet! brister hon ut med all den kraft och energi hennes lust och bosniska temperament rymmer.

– Med ord kan man uttrycka sina djupaste innersta känslor.

Saidas man och Kenans pappa dog i hjärtinfarkt innan Saida och Kenan flydde till Sverige, och hon har inte träffat någon ny man att dela sitt liv eller åldrande med.

– Jag är så full av mitt liv i Bosnien att jag inte vill att något nytt och främmande ska tränga sig in. Visst finns det ett tomrum och visst kan jag sakna kärlek och ömhet av det slaget, men min son och jag är min svenska familj, och jag har många kära och goda vänner.

 

Saida, hennes hem – och datorn – rymmer hela världen. I köket härskar de balkanska kökstraditionerna. Vardagsrummets tavlor innehåller motiv från Dubrovnic, Sarajevo och Mostar. I bokhyllan står böcker på bosniska, serbiska, ryska, kroatiska, engelska, tyska och svenska. Böcker hon läst. Översatt. Och vars författare hon anlitats av som språkkonsult.

– Just nu läser jag Tusen och en natt på svenska. Den är skriven på den finaste svenska som går att läsa!

Saida hyllar så ordet som gåvan bland gåvor. Att användas i det offentliga samtalet, i samtalet mellan vänner, vid middagsbordet, inför publikum.

– Orhan Pamhuks nobeltal var en fröjd för min själ!

Och medelst datorn tar hon när helst hon vill kontakt med hela den svenska arbetsmarknaden, på vilken hon just nu söker jobb.

Med tanke på hennes CV, som är så omfattande att en av arbetsmarknadsverkets handläggare undrat om den inte går att korta, borde det inte vara något problem.

 

Inte heller hennes svenska borde vara ett problem. Den är rikare och innehåller fler nyanser än vad många svenskar har. Hon är civilingenjör med inriktning mot kemi. Universitetslärare i matematik. Tolk. Översättare. Informatör. Utbildad i internationella frågor och projektledning, har arbetat på slaviska institutionen vid Uppsala universitet och behärskar en handfull språk. I Gävle har hon haft plusjobb vid Lättings internationella avdelning och kommunens invandrarcentrum.

– Det är min ålder som är problemet, säger Saida, övertygad om att hon har rätt.

– Men det borde inte vara så, lärandet är livslångt, särskilt nu i dessa EU-tider med internationella avtal och EU-pass, menar hon.

Kanske, kan hända, att hennes korta tid i Gävle – knappt tre år – också kan vara en orsak.

 

O-m Saida inte får ett arbete vill hon starta eget inom området kunskapsöverföring.

– Nu när Kroatien utvecklas och är på väg in i EU vill jag vara med och bygga äldreboenden längs den kroatiska kusten för före detta kroatiska flyktingar.

Saida vill också förbättra åldringsvården för Bosniens och Kroatiens äldre, utveckla hälsoturismen mellan Norden och Kroatien, och verka för arbetskraftutbyte mellan svenska och kroatiska vården och omsorgen.

– Det enda Sverige självt måste förbättra är de sociala delarna av äldrevården, särskilt för nysvenskarna, som på grund av social isolering dör tidigare i Sverige än deras jämnåriga i Bosnien och Kroatien.

 

Att det förflutna, i form av ursprung, krig och umbäranden en dag skulle ta över Saidas känsloliv oroar hon sig inte för.

– Jag har de vackraste av föreningar i mig. Sverige och Bosnien. Svenska och bosniska. Jag är inte rädd att förlora min förmåga att uttrycka mig, men jag önskar att så inte sker.

 

Annons
Annons