Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Dans är min grej – jag kan det väldigt bra”

/
  • Klockan 8.00  Kaskito Ngongo växte upp i ett krigshärgat Kongo-Kinshasa.  ”När jag ser krig på tv förstår jag vad som händer för jag har varit i samma situation. Men jag längtar hem jättemycket ibland. Jag har bestämt att jag ska åka hem i november
  • Klockan 11.30  Kaskitos lärare Eva Forslund håller på och gör en dokumentärfilm om honom.
  • Klockan 14.00  ”Jag är nöjd med mitt liv här och är mycket tacksam för det. Det är härligt nu på sommaren och man ser många vackra tjejer”, säger Kaskito. Men vintern tycker han inte om.
  • Klockan 15.30  Kaskito älskar musik. Han lånar en gitarr på Musikbörsen och har en snabb-konsert i det lilla rummet. Han får genast en beundrare...
  • Klockan 16.45  Kaskito lär ut afrikans dans i Sjömanskyrkan. Men det är att uppträda han brinner för. ”Då får jag visa något som jag kan. Jag blir väldigt glad och nöjd över att få visa andra det”, säger han.

Kaskito Ngongon växte upp i ett krigshärjat Kongo-Kinshasa. När hans pappa sköts till döds och hans mamma dog av sjukdom, flydde han ensam till Sverige, 19 år gammal. Sen fem månader tillbaka försöker han bygga sig ett liv i Gävle. Nu håller han kurser i afrikansk dans, ska uppträda på Cityfesten och har påbörjat projektet "Ungdomar på rätt väg". – Jag vill se till att en massa bra saker händer! säger han.

Annons

Klockan 7.00 Hemma, Sätra

Kaskito Ngongo vaknar och äter svensk frukost med mackor. Varje morgon gör han minst 50 armhävningar och andra övningar. Och så dansar han.

– Jag dansade mycket i Kongo och uppträdde. Jag kan det väldigt bra. Dans är min grej. På riktigt!

– Jag dansar jämt hemma i min lägenhet, men i inte duschen haha, där sjunger jag. Min granne, hon är lite äldre och vill ha det lugnt, knackade på en dag och sa "men kan du vara lite tyst". I Afrika klagar ingen, skrattar Kaskito.

Han tar en dusch och promenerar till Västerbergs folkhögskola.

 

Klockan 8.30

Västerbergs folkhögskola

Kaskito möter upp sin lärare Eva som håller på att göra en dokumentärfilm om honom. De är i slutskedet med klippningen och deras förhoppning är att filmen så småningom kan visas på tv.

– Jag får mycket idéer. Jag vill berätta om mitt liv, säger Kaskito.

Han talar fantastiskt bra svenska för att bara ha bott i Sverige i fyra år. I dag trivs han väldigt bra i Sverige, och med sitt liv, men ändå längtar han ofta tillbaka till Kongo.

– Man är fattig men glad i Afrika. Det är mycket som händer på gatorna. Det är fest överallt!

Kaskito berättar upprymt om aktiviteterna, vännerna och musiken. Allt det han älskar med sitt land – och saknar.

Men leendet rinner av honom när han börjar berätta om kriget som genom åren beräknas ha dödat över fyra miljoner människor.

– Min familj var varken rika eller fattiga. Innan kriget började 1997 hade vi ett normalt liv i huvudstaden Kinshasa. Vi hade el, vatten och gick i skolan. Men i Kongo finns ingen demokrati och krig är en bra väg att bli ny president. Därför trappas våldet alltid upp när det väl har börjat.

Kaskito förklarar sakta men spänt hur Laurent Kabila ledde ett uppror mot den dåvarande presidenten Joseph Mobutu. Kriget spred sig från mindre byar och in i staden. Affärerna stängde, kriminaliteten härjade på gatorna, kvinnor våldtogs, militären sköt och människor grät.

– Jag hade en hund som blev stressad av skottlossningen. Han skällde och jag fick inte tyst på honom. Militären dödade honom framför mina ögon. De kunde skjuta allt, hundar och människor. Det var många som anslöt sig frivilligt till Kabilas trupper, bland annat 3-4 av mina närmaste vänner. Men de kunde också åka förbi en skola och tvinga med sig ungdomar i 15–17-årsåldern. Senare stängdes all aktivitet och alla satt hemma. Folk blev skjutna överallt. Våra grannar blev dödade. Alla var mycket rädda.

Kaskitos pappa tvingades strida för Mobutu. När kriget började fördes han utanför staden för att förberedas.

– I Kongo är vägförbindelserna mycket dåliga. Pappa fick ingen mat och drack bara havsvatten. Han blev sjuk, benen svullnade upp och han bad om att få åka hem. Han mådde jättedåligt men var tvungen att kriga ändå. Sen blev han skjuten. Det var en svår tid.

Senare blev Kaskitos mamma sjuk och hamnade på sjukhus. Efter fyra månader dog även hon. Kaskito och hans tre syskon stod utan föräldrar. De flyttade till sina morföräldrar. Så började längtan efter ett annat liv, trygghet, en framtid och pengar nog att försörja familjen. Kaskito fick hjälp av en vän och tog sig med flyg till Sverige. Han landade mitt i vintern.

– Det var som att komma till en helt annan värld, säger Kaskito.

Migrationsverket skickade honom till en flyktingförläggning i lilla Bräcke utanför Östersund.

– Det var jobbigt i början. Jag var ledsen och tyst. Jag kunde bara franska och mitt modersmål Linjala. Jag blev deprimerad. Många flyktingar mår väldigt dåligt.

När Kaskito fick uppehållstillstånd lättade allt. Han gick ut mer, lärde sig svenska och engelska och började må bättre. Han ville uppträda igen och började lära fyra kompisar att dansa. I samarbete med ABF, Arbetarnas bildningsförbund, började Kaskito hålla i danskurser.

– Dansen betyder jättemycket för mig. Det är glädje! Men också gymnastik för kroppen och ett bra sätt att lära känna nya människor, säger han.

Det var också dansen som tog honom till Gävle. Sen i höstas håller Kaskito kurser i Sjömanskyrkan.

När Eva och han är färdiga för dagen går Kaskito ner på stan.

 

Klockan 12.00

Lunch på stan

Han köper kebab, träffar några kompisar och skickar pengar till sin familj. Förutom de små extrainkomsterna Kaskito får av dansen lever han på studiestödet. 1 500 kronor skickar han direkt till familjen i Kongo.

– Det är lite pengar här i Sverige men det är mycket pengar i Afrika, säger han.

Ändå hade Kaskito hoppats på att kunna jobba mer och särskilt i sommar.

– Jag vill ha vilket jobb som helst! säger han allvarligt.

Men en dag kan han inte jobba, 6 augusti, för då ska han uppträda på Cityfesten med både dans och musik på stora scenen tillsammans med föreningen Ngoma Ya Africa.

Med samma förening ordnande Kaskito för övrigt en afrikansk fest för ett par veckor sen.

– Det behövs mer aktiviteter för ungdomar utan att alkohol är inblandat, säger Kaskito.

Därför har han – dessutom – dragit igång projektet ”Ungdomar på rätt väg” tillsammans med två vänner. Till hösten är målet att 30-talet ungdomar ska träffas en gång i månaden för att diskutera alkohol, sex och droger.

– Jag tror att det kan bli jättebra! säger han glatt.

 

Klockan 13.30

Korpen

Kaskito går till Korpen en stund och tränar. Fritiden består till stor del av träning. Men sen älskar Kaskito kläder också (han har runt 25 hattar i olika färger) och att festa. Men han dricker sällan alkohol.

– Jag vill fatta bra beslut och det gör jag inte med alkohol i kroppen. Jag dricker helst cola, säger han.

 

Klockan 15.10

Musikbörsen

Ett annat av Kaskitos stora intressen är att skapa musik. Han går till musikbörsen och lånar en gitarr. Hans egna låtar är på Linjala och engelska – för att folk här ska kunna förstå. De handlar om både krig och kärlek.

Det lilla rummet på musikbörsen fylls av afrikanska toner. En ny beundrare stannar till utanför bara för att lyssna.

– Det där var det vackraste jag hört, säger han när Kaskito tystnar.

Kaskito skiner upp.

– Vi kanske kan spela tillsammans någon gång?

– Njae…jag spelar mest hårdrock och metal, säger beundraren.

 

Klockan 15.30

Sjömanskyrkan

På Sjömanskyrkan träffar Kaskito kompisen Karolina Jansson.

– Kaskito är en riktigt energiknippe. Sverige behöver fler själar som honom, säger Karolina medan Kaskito klär sig i bjällror, smycken och bastkjol.

– Danskläderna är en symbol för vilken kultur man kommer ifrån, förklarar Kaskito.

Sen ger sig han och Karolina ut på golvet. Det är svårt att inte ryckas med i musiken och dansen. Rörelserna är stora och intensiva. Kaskito ler hela tiden.

– Jag lovar att det kommer att hända mycket grejer nu när jag är här. Jag vill se till att en massa bra saker händer! säger han.

 

Klockan 17.00

Gävle

Efter att ha dansat går han till en kompis och laddar sin mobil eftersom han glömt laddaren i Stockholm. Sen tar han bussen till Sätra, duschar, dricker lite juice och lagar den afrikanska rätten fufu med kasava och kött. Sen tränar han en stund, spelar gitarr och kollar på tv.

 

Klockan 22.30

Kaskito somnar.

Annons
Annons