Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är accepterat att ha Kiss i ansiktet

Annons

Med ett stundande besök av Kiss på Stockholms stadion dras tankarna inte helt osökt till hårdrocksimage och dess position i dagens musikliv. Just Kiss har alltid fascinerat mig, inte som akt i sig, utan snarare effekten som bandet har och alltid har haft på beundrarskaran. Inför en konsert med den hårdsminkade kvartetten kan vuxna män, besittande en varierande grad av slentrianhomofobi, kleta på sig makeup och stuva ned höfterna i spandexbrallor som bara är ett steg från att vara strumpbyxor. Till följd av ett dylikt tilltag bemöter de sedan varandra med uppmuntran och förbrödrande. Att den samlade raden längst framme vid kravallstaketet ska spegla artisterna uppe på scenen är en självklarhet.

Jämförelsevis kan vi förflytta oss till en spelning med valfritt sminkat black metal-band, låt oss ta Gorgoroth som exempel, som även det dras med en ansenlig skara trogna fans. Om en publikdeltagare dyker upp till dess spelning med nyllet målat som hyllning till sin favoritmedlem kommer personen i fråga att frysas ut och åka på stryk – inte nödvändigtvis i den ordningen.

Hur kommer sig då detta? Ja, det är en fråga vars svar skulle kunna avhandlas i en trehundra sidor lång uppsats. Men jag väljer att nöja mig med denna snabbanalys: Kiss fans är fullt medvetna om att Gene Simmons inte är, eller tror sig vara, en demon – det är bara en image. Medan Gorgoroths fans tror och hoppas för allt vad illusionerna håller att frontmannen Gaahl verkligen är den blodsoffrande övermänniskan hans utmålas att vara i intervjuer och dokumentärer.

Således är det okej att kladda på svartvitt smink och gå in i rollen som ”The Demon” för en kväll, alla vet att Gene Simmons gör detsamma. Hela grejen är en show och man får vara delaktig.

Att ta på sig attribut tillhörande Gaahl däremot innebär något helt annat, då anses man inkräkta på en ”riktig” persons identitet och utmana dennes äkthet. Att tvåmetersmannen med liksminket, nitarna och patronbältet kallas Kristian Eivind Espedal av sin mor som han ringer och gratulerar på födelsedagen varje år tycks inte slå folk. De ser bara figuren som suttit av fängelsetid för misshandel och (påstådd) tortyr.

Fenomenet är återkommande bland just black metal-kids (i alla åldrar), och tycks gå i cykler. Under en vända är förstagenerationsmusikerna avslöjade som vanliga dödliga och deras efterföljare hyllas för att hålla genrens sanna essens glödande. Sedan går det några år, förebilderna infriar inte sina löften om massförstörelse och döms ut som föredettingar, helt plötsligt utgör en ny våg med ännu extremare image de nya omslagspojkarna.

Med tiden räcker det inte med att uttala hat mot kristna, eller ens mänskligheten i sig, nu ska man hata kosmos i sin helhet och sträva mot total intighet. Ja jävlar, folk har då ork, själv riktar jag allt mitt hat mot Jambas reklamfilmer för ringsignaler. Om någon vill starta ett band med förintelsen av dessa som tema för lyriken är det bara att höra av sig. Så länge vi skriver skiten på ryska och släpper limiterade album via obskyra bolag kommer internetkrigarna i black metal-forumet på helgon.net att finansiera oss.

Kiss å sin sida har också stuvat om i bilden bandet velat ge av sig självt till omgivningen, men i dess fall har det snarare handlat om en önskan att vara kommersiellt gångbart genom historiens gång. Att det hela slutat upp tillbaka på ruta ett kan dock tillskrivas att den ursprungliga idén bakom konceptet var ruggigt bra. I och för sig var perioden som discoorkester kanske ett misstolkat dyk ned i en ondskefullare och extremare tematik? ”I was made for lovin’ you” är onekligen djävulskt hemsk.

Annons
Annons