Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En Sverigekepa i blomstertid

Jag hade anledning att passera 50 mil av ett blommande Sverige i veckan. Och det var alldeles underbart. Jag stressade av i två timmar på buss och fem timmar på tåg genom en handfull städer; Lidköping, Skara, Skövde... Den ena grönare och skönare, somrigare och vackrare än den andra.

Annons

Svenskarna på andra sidan fönsterrutan var lättklädda, skrattade, pratade, åt glass. De gick leende och funderade på examensfirande, nationaldagsfirande, midsommarfirande, semestern. Under den svenskaste av svenska årstider – försommaren – passar vi mer än gärna på att hissa flaggor, äta tårta och smycka hus och gårdar med blommor och blad.

Jag njöt av de gula rapsfälten, prunkande balkonglådorna, de överdådiga syrenhäckarna, ansade gångarna och nedcabbade sportbilarna. Busschauffören var snäll, kollektivtrafiken punktlig och jag tänkte att jag ändå har det väldigt bra.

Här i Sverige.

Bytte från buss till tåg i Skövde och tog plats vid fönstret i vagn 3. Det började genast.

Han sitter snett bakom mig på andra sidan gången, bär keps med svenska flaggans färger i ett kors övanför den rakade skallen. Han skrålar ut för full hals, melodin är obefintlig. Några av de kompisar som sitter närmast fnissar generat. En försöker tuffa till sig med ett ”Käften då!” men för vagt och med ett knappt hörbart men underliggande generat fniss som räcker för att uppmuntra sångaren.

De är en skolklass på väg till Stockholm från Göteborg. De slutar nian.

De vuxna i vagnen börjar skruva på sig. Snegla på varandra. Det här går väl ändå inte an? Vem ska säga till 16-åringen att han är snett ute i världen och att vi inte vill lyssna till hans dumheter? Ska du? Ska jag?

Vi vuxna sneglar och funderar vidare. Antagligen vill han bara provocera. Och då är ju det bästa att ignorera honom. Låtsas att han inte finns. Det går över. Om ingen bryr sig.

Men tänk om han blivit sådär för att alla låtsades att han inte fanns. Vi vuxna i tågvagnen är väl bättre än de han tidigare stött på. Ska vi inte säga att vi ser honom, men inte gillar det vi hör?

Han gastar ännu högre. Han behöver inte ens ett skinnskallegäng omkring sig för att våga utmana. Han utgår från att ingen ändå kommer att våga säga åt honom. Han är stark. Kung i sitt eget rike.

Vi vuxna slutar snegla och stirrar i stället med neutrala, nästan uttråkade miner ut genom fönstren igen. Vi visar inte att vi faktiskt är lite småchockade och äcklade. Vi hinner ändå inte riva hans försvarsmurar på sträckan Katrineholm-Stockholms central.

Hans bild av att han säger sanningar, att världen är rutten, vi andra är fega kräk och att han och hans gelikar är samhällets ryggrad får stå oemotsagd.

Det är inte de ondas ondska vi skall frukta, utan de godas tystnad, sa Martin Luther King.

Förlåt, Martin.

Jag svek dig.

(googlade fram texten som visade sig vara Stöveltrampen ekar igen med Pluton Svea)

Annons
Annons