Annons
Annons
Annons

Furuvik är ju visst reggae!

Shit, nu fick man äta upp det där också. Furuvik visade sig ju tvärtemot mina farhågor visst vara reggae. I alla fall i går.

Vi sitter i ett Arbetarbladet-tält och pratar med folk. På andra sidan stigen sitter en tjej och gör rastaflätor på festivalbesökare. Hon håller tre garnnystan i knän: grönt, gult och rött. Mellan oss passerar en blandad publik. Jätteblandad verkligen. Inte bara åldersmässigt utan det är en massa olika... folk. Morfarn som drar barnbarnet i en skrinda. De låtsashårda kidsen från stan. De lite på riktigt hårda killarna från orten som är här för Labyrint. Deras hårda tjejer i kamouflagejackor. De trevliga tanterna i kaftaner. De vita morsorna i hemvirkad rastaluva som står och röker medan deras ungar drar dem i armarna. De svarta snubbarna i marknadsstånden som skriker ”Mash up di place!” och ler brett och kränger en t-shirt då och då.

På stora scenen står Panetoz som får jobba hårt för att få upp något engagemang från en publik som bara hört en låt av dem: ”Dansa pausa”. Syster sol gör en spelning som är, med en rockjournalistklyscha, ”kompetent”. Sen tycker jag hennes musik är asjobbig egentligen. Jag hoppas att hon på allvar inte tror att ”Babylon” försöker tysta hennes sång via censur. Om inte annat verkar det ju i så fall konstigt att hela hennes karriär bygger på att Sveriges Radio inte verkar kunna få nog av den.

Labyrint är den tidiga kvällens höjdpunkt (den sena kvällen kan du läsa om i morgondagens tidning). Ortens favoriter är helt enkelt väldigt bra hiphop. De drar ner kvällens näst största jubel genom att önska sig ett ”stopp på förföljelsen av oss weedrökare, det räcker nu bre”. Det allra största jublet får de när de spelar sin Uppsalahymn ”Välkommen hem”.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons