Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gunilla – advokaten på brottsoffrens sida

/
  • Advokaten Gunilla von Wachenfeldt hade innan juridikstudierna skaffat sig stor människokännedom; bland annat genom sitt tidigare arbete i vården och som ordningsvakt.

Advokater som är försvarare åt tungt kriminella får ibland frågan: Hur kan du?

Den frågan får inte advokaten Gunilla von Wachenfeldt från Gävle.

Hon är målsägandebiträde och företräder brottsoffren, dem som våldtagits, misshandlats eller av annan anledning befinner sig i underläge gentemot sin förövare.

– Min belöning kommer när ett brottsoffer med min hjälp orkar genomföra en förhandling i tingsrätten, när en människa blir trodd och får upprättelse, säger Gunilla.

Annons

I femte klass var Gunilla von Wachenfeldt på studiebesök på tingsrätten. Hon fascinerades och bestämde att hon ville bli åklagare. Det blev hon inte, men efter 20 år som bland annat ordningsvakt studerade hon juridik och är i dag advokat och delägare i byrån Wiklund Skoglund Wachenfeldt.

Studierna frestade på. Gunilla pendlade till Uppsala, hade småbarn och jobbade extra för att bekosta studierna.

– Hade jag vetat att det skulle bli så tungt hade jag nog avstått, säger hon. Men nu har jag världens bästa jobb!

Som advokat har Gunilla specialiserat sig som målsägandebiträde. Lagen om målsägandebiträden infördes 1988 och hade till syfte att stärka kvinnor, som utsatts för våld och sexuella övergrepp av män, att orka igenom rättsprocessen. Sedan dess har lagen utvidgats att gälla för fler brott, till exempel överträdelse av besöksförbud.

Varför har du valt den nischen som advokat?

– Jag har alltid haft en stark känsla för brottsoffer, och lagen har utvecklats och fungerar bra. Målsägarbiträdet höjer brottsoffrets status. Jag har alltid jobbat med människor och förstår ganska mycket av hur människor fungerar. Jag förstår varför man tvekar att anmäla, vittna eller fullfölja en rättegång. Och jag är inte särskilt rädd av mig, tillägger Gunilla.

Hot från män ingår i jobbet, säger hon, men fortsätter enträget sitt arbete, trots att det har tvingat henne att själv leva under skyddad identitet, en erfarenhet som hon delar med många av sina klienter.

– Det är egentligen inte mig som person de vill åt, det är kvinnorna jag företräder. Det är stor skillnad på att vara hotad, och att vara både hotad och ständigt jagad. Men jag är helt övertygad om att jag är mer utsatt för att jag är kvinna.

Hur reagerar kvinnorna om det blir, i deras ögon, milda eller korta straff?

– För brottsoffer är det oftast huvudsaken att förövaren blir fälld, hur straffet ser ut är mindre viktigt. Det är viktigt att bli lyssnad på och att bli trodd. De har fått berätta och fått upprättelse.

När kommer din belöning?

– När det går bra. När en kvinna genomför förhandlingen i tingsrätten med hjälp och stöd. När någon rekommenderar mig vidare vet jag att de är nöjda. Ibland kommer det kort och blommor.

Gunilla von Wachenfeldt biträdde ”Anna”, den svenska kvinna som 2008 blev anmälde våldtäkt och svår misshandel på Samos, men i stället själv blev åtalad av grekisk åklagare för förtal och för att ha ljugit ihop historien för att få ut försäkringspengar. Åtalet mot ”Anna” drevs utan förundersökning och med påhittade vittnen.

2011 fick uppmärksamheten kring fallet en rejäl skjuts efter att en grekisk toppdiplomat i Sverige kallades hem efter att ha skrivit att svenska kvinnor borde skämmas över sitt beteende i Sverige och utomlands. Diplomaten kallades hem och ”Anna” friades från anklagelserna efter en domstolsförhandling på Samos med Gunilla som företrädare.

– Men det finns fler som ”Anna”. Och de fall som kommit till min kännedom handlar alltid om Grekland, aldrig Italien eller Spanien till exempel. Jag skrev en starkt ifrågasättande artikel i Svenska Dagbladet med före detta överåklagaren Sven-Erik Alhem om hur skrämmande osäkert rättsläget i Grekland är.

Våldtäktsmålet har dock fortfarande inte kommit upp, ett ombud på plats bevakar ärendet. Vad betyder det för ”Anna”?

– Det är alltid problematiskt med fall som drar ut väldigt länge på tiden, men jag har uppmanat henne att gå vidare i livet, vilket hon också gör. 8 mars talade hon faktiskt inför EU-parlamentet vilket var oerhört starkt gjort. I hennes fall har uppmärksamheten varit till nytta. Det blev också en viss inhemsk debatt om våldtäkter i Grekland, förhoppningsvis till gagn för de grekiska kvinnorna.

Ett annat av Gunillas fall handlade om ”Skåpbilsmannen”, som 2008 misstänktes för flera våldtäkter, våldtäktsförsök och misshandel mot ett tiotal unga kvinnor som han lockat in i sin van, med löfte om fester och sprit.

– Det var svårt, eftersom det handlade om så många unga flickor varav flera var så utsatta redan innan. De behövde alla olika slags stöd i varierande grad. Och oviljan att anmäla var skrämmande.

Varför fortsätter mäns våld mot kvinnor och barn?

– Det är nyttigt att ställa allt i perspektiv. Det är bara 30 år sedan det fastslogs, i Sverige, att våld i hemmet är ett brott som faller under allmänt åtal. Det måste vi komma ihåg om vi ställer oss oförstående exempelvis inför andra kulturer.

– Lagstiftningen är bra, men värderingarna vid köksbordet är något annat. Män generellt fördömer våld, och de som slår anser att lagen ”gäller de där andra, de som slår hårt”. Men det finns hopp. Många män lever kvar i roller som måste förändras, och det tar tid. Därför är det så viktigt att kvinnorna står fast vid sina anmälningar, så att männen förstår att deras gamla roller inte längre gäller.

Hur ser du på begreppet ”heder”?

– Ibland kan det vara svårt att skilja på heder och vanlig svartsjuka. Det är inget bra begrepp, men det handlar verkligen om familjens heder, och det finns expertkunskap i ämnet. Jag hade nyligen ett hedersärende vid ett möte på Migrationsverket som gjorde mig riktigt förbannad. En kvinna skulle flyttas från ett skyddat boende, vilket var en katastrof. Handläggarna var inte pålästa och tramsade runt. Man ska ha respekt för alla människor. De hade inte läst och inte lyssnat.

Är det bra eller dåligt när dina fall får medial uppmärksamhet?

– Det är olika. ”Anna” gynnades av det, unga flickor som våldtagits mår dåligt av det. För egen del är det inte så att jag blir någon slags stjärnadvokat och att det strömmar in ärenden. Det är inte syftet heller, jag har mer än nog att göra.

Hur undviker du att komma offren för nära, personligen?

– Man ska inte gå in och peta för mycket. Som advokat är min uppgift att tala om vad som gäller och inte trilla in i konflikterna. Jag är rak. Många besked är obekväma men de ska fram, av respekt för klienten. Jag brukar se klienter på stan ibland och jag hälsar bara om de hälsar först. Det är inte säkert att de vill bli påminda om det som hänt, de kan ha lagt det bakom sig.

Gunilla von Wachenfeldt företräder mycket utsatta brottsoffer även i andra sammanhang. I den uppmärksammade rättegången i våras mot ett bulgariskt par i Hudiksvall, som åtalats för människohandel efter att ha lurat landsmän hit under slavliknande förhållanden för att plocka bär, åkte hon till Bulgarien fyra gånger för att möta de drabbade. Hon anlitas också i så kallade Haag-ärenden, barn som förts bort ur Sverige mot den ena förälderns vilja, och är även ombud i ”vanliga” vårdnadstvister.

– Jag gillar variationen som de här uppgifterna ger. Jag har blivit erbjuden jobb på myndigheter men jag skulle nog inte trivas med det i längden.

Har du några förebilder inom rättsväsendet?

– Jag hade turen att få arbete på firman Åhlén&Lyreskog efter examen. Sture Lyreskog med sin personlighet och sitt sätt är den jag lyssnat mest på när det gäller värderingar och bemötande av klienter. Nybakade jurister förväntas alltid kunna juridiken, men sen är det hur man hanterar klienter som är det viktigaste.

Umgås du med andra advokater?

– Jag har några vänner som är advokater och det finns ett riktigt, riktigt bra nätverk som kallas Advokatouren. På höstlovet samlas vi med våra familjer och har föreläsningar och lär känna varandra. Jag har ju inte jobbat så länge och lär mig gärna av kollegor. Det är lite roligt för vi är många som verkar smitta av oss på barnen. Min 17-åring vill gärna läsa juridik, hon resonerar och argumenterar jättebra. När vi var på tioårsdagen av Fadimes död i Uppsala anmälde hon sig som frivillig i föreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”.

Annons
Annons
Annons