Här är Gävles äldsta och hemligaste kafé

Villan som Café Bogården är inrymd i byggdes 1916 av fotografen Gustaf Reimers. Här hade Reimers både bostad och ateljé.

I delar av bottenplanet byggdes ett kafé om två rum och kök som fick heta Reimers café.

I begynnelsen ett kafé för hantverkare, och rekryter och beväringar från I 14. Gränsen från regementet mot staden gick vid kaféet varför mången rekryt sökte sig hit så ofta de kunde.

Hit kommer fortfarande arbetare och förutom stamkunder och studenter från intilliggande högskolan även nykomlingar.

Och det bakas fortfarande kaffebröd och matbröd på förra ägaren Elsa Linds recept. Men även nuvarande ägaren, Gun Bergh, har unika recept, exempelvis Silviakaka, som är ett slags sockerkaka med kokos.

Jag kliver på, stampar av mig snön på dörrmattan, och öppnar dörren till Gävles äldsta kafé. Dörrhandtaget är tunt av tiden, låskolven skramlar lite när jag stänger efter mig, och på golvet ligger mönstrade kokor av snö efter gäster.

– Kom in, kom in, säger Gun, som sett mig i skvallerspegeln.

Här doftar nybakat och Gun frågar vad jag ha till kaffet.

Gun har drivit Café Bogården i 25 år, och jag har försökt intervjua henne de senaste tio åren. Men Gun har alltid sagt nej – men alltid med sitt vackra och vänliga leende.

– Jag är lite tillbakadragen av mig, samtidigt som jag är öppen. Och så vill jag inte ha mer att göra än jag klarar, förklarar hon och berättar hon inte heller annonserat i lokaltidningarna.

Trots Guns självvalda anonymitet har människor både hittat till Café Bogården – som ligger mellan villastan och Boulognern och högskolan – och gjort det till sitt.

Sommartid är den Q-märkta villan, som kaféet är inrymt i, inbäddad i frejdig grönska. Snörika vintrar, som årets, är den nästan svår att upptäcka med sin vitputsade fasad.

I ugnen står en tigerkaka och en sockerkaka, och under en handduk jäser en plåt med frallor.

Gun berättar att hon är född i Skutskär, bildade som 19-åring familj, fick två barn, och jobbade på Ica och hemma.

Jag frågar om hon har syskon, och Gun berättar om storebror Hans-Ove, som omkom i en singelolycka vid Långbroarna när han var 19 och Gun 16. Och om pappa brandmästaren, Henry Eriksson, som också gick bort för tidigt.

– För snart 40 år sedan, bara fyra år efter Hans-Ove, och mamma gick bort för fem år sedan.

Familj betyder mycket för Gun och hennes stora glädje i dag, och som balanserar hennes tidiga förluster, är dottern Karolina, sonen Henrik och barnbarnen Anton och Albin.

Sedan 1990 är Gun Marmabo, tillsammans med Owe, som hon lärde känna just här, i kaféets kök, för 25 år sedan.

– Han jobbade på I 14 och hjälpte Elsa, som jag köpte Bogården av, med lite av varje.

Särskilt sommaren då Gun provjobbade hos Elsa inför övertagandet var Owe en flitig gäst.

Och rätt som det var, var han och Gun kära.

– Fast det tog sin tid innan vi båda var skilda och kunde bli ett par, säger Gun och ler.

Men Gun som tror på ödet hade tålamod. Hon tycker att mötena med just Elsa och Owe är bra exempel på att livet öppnar för sådant man själv inte kan söka upp. Även möten som kan visa sig vara livsavgörande.

Sitt första butiksjobb fick Gun på Ica i Harnäs, varefter hon flyttade till Ica i Skutskär – där hon mötte Elsa.

– Det var helg och det enda Elsa hade handlat var kaffe. Så jag sa ”ska du bara dricka kaffe i helgen du?”.

Elsa hade berättat att hon skulle ha kaffet till sitt kafé i Gävle, och lagt till ”ska du köpa det?”.

– Jag som jämt lekte kafé och affär när jag var liten! Elsa var 65 och jag 35, och jag tänkte, ska jag sadla om nån gång så är det nu, så jag sa ja.

Gun började gå i lära hos Elsa på sin lediga dag, och provade även på att baka och servera.

– Jag fick lära mig från grunden, sa upp mig från Ica, och målade om lokalerna under Elsas semester.

Samma år, 1 september 1986, tog Gun över Café Bogården – och Elsas alla recept.

Men bara två år senare var det nära att drömmen krossades. Det var vinter, Gun var på väg till kaféet och hade precis kommit ur kurvan vid Strömvallen när en bandvagn kom emot henne på tvären.

– Den klättrade upp över min bil, men jag hade änglavakt och klarade mig med en whiplash-skada, och borde egentligen inte ha fortsatt att driva kaféet.

Men Elsa hoppade in och jobbade så att både gäster och Gun fick sitt.

– Jag var ensamstående då, och hade två barn att försörja. Men inte kunde jag hålla mig hemma, så jag hyrde en bil och åkte in till Elsa varje dag under sjukskrivningen.

Det går i ytterdörren och Gun rätar på ryggen och går för att möta sina gäster.

Jag ser mig om och ser en mugg på bordet med Guns namn, och en liten sirlig text på insidan och läser. Först står det att Gun betyder ”strid”. Och längre ner ”hennes talanger ser till att hon snabbt gör karriär, hon har en intensiv och stark personlighet och är öppen, ärlig, skarpsinnig, snabbtänkt och lekfull”.

Gun kommer tillbaka och jag säger ”det ä-r ju du i koppen!”

– Jag har fått den av min dotter Karolina, hon tittar förresten in lite senare.

Men koppen berättar ingenting om pengar, så jag frågar om hon kan ta ut någon lön.

– Jag får det som blir över.

– Min rikedom är inte pengar, säger Gun, utan att jag fick möta Elsa, att hon erbjöd mig köpa hennes kafé, att hon blev en vän för livet, och att jag fortfarande orkar köra åtta mil tur och retur Marma–Gävle varje dag.

Gun säger att hon orkar eftersom hon finner mening i varje ny dag.

– Jag har aldrig tråkigt, har lärt känna många av mina stamgäster, och gläds med mina barn och barnbarn.

Det låter från kallfarstun igen, och Gun slätar ut förklädet.

– Hej, ni vågar er ut i ett sånt här väder!

Gun kommer tillbaka med kaffebehållaren – en 15-liters med kran – och berättar att de nykomna tillhör ett stort gäng herrar som haft som tradition att komma varannan måndag eftermiddag.

– Minst tre såna här kaffebehållare går åt varje dag, eftersom påtåren är gratis, säger hon och laddar om.

Gun öppnar kaféet klockan åtta, men då har hon redan varit på plats i två timmar, och stänger klockan fyra. Fast för de morgonpigga öppnar hon halv åtta med nybryggt kaffe, nygjorda smörgåsar och kaffebröd.

Vips virvlar dotter Karolina in och tar direkt itu med disken, som ligger i blöt eftersom Gun diskar för hand.

Diskbänken är låg och det rostfria väggskyddet är buckligt av år och arbete, och jag drar mig till minnes hur kaféet såg ut på 1970-talet. Möblerna var skavda efter skodon och armbågar. Borden ärrade efter fimpar som släppt från plåtaskfaten. Och linoleummattorna, som säkert legat där sedan huset byggdes 1916, luktade stuga om somrarna, och om vintrarna reste sig skarvarna av kylan. Men – här har alltid varit varmt och gott av gästfrihet, hembakat och stillhet.

– Har du berättat om strutsfarmen?, frågar Karolina.

Att ha en affär baserad på strutsar är en av Guns senare drömmar. Men när hon fick veta vad e-n struts kostar – 40 000 kronor – fick drömmen bli en rolig historia.

– Men vilka sockerkakor det skulle ha blivit!

Eftermiddagens mörker sänker sig över villastan och Gun associerar till vila.

– Det ska bli skönt med ledighet nu. Har tänkt stänga mellandagarna, eller mellan nyår och trettonhelgen. Får höra med gästerna hur de jobbar innan jag bestämmer mig.

Jag som jämt lekte kafé och affär när jag var liten! Elsa var 65 och jag 35, och jag tänkte, ska jag sadla om nån gång så är det nu, så jag sa ja.

Det ska bli skönt med ledighet nu. Får höra med gästerna hur de jobbar innan jag bestämmer mig.

  • Gun Bergh.

    Är: 59 år och egenföretagare.

    Gör: Driver Café Bogården i Villastan.

    Född: I Skutskär.

    Familj: Sambo Owe, barn och barnbarn, bonusbarn, en hund och en katt.

    Bor: I Marma.

    Tror på: Ödet, sina gästers väl, och att sätta sunda gränser.

Dela
  • +1 Intressant!