Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag flyger ett flygplan själv!

/

Annons

Jag är sjukt imponerad av Pernilla Wahlman.

”Det är inte så märkvärdigt som det ser ut”, säger hon. Men jag undrar jag. När jag tagit plats i den trånga kabinen i det lilla, lilla planet ser kontrollpanelen ändå ut att tilhöra ett mindre kärnkraftverk.

Det känns som om vindbyarna enkelt skulle kunna kasta den lätta Cessnan åt sidan, men Stig lyfter rutinmässigt och resolut från marken. Han ser så trygg ut med skägg och skinnjacka. Händer det något är det nog bara att blunda och luta sig mot hans axel.

Jag glor nyfiket och imponerat åt alla håll. Köpis är pyttelitet och Gävle ser plötsligt välplanerad ut: Sätra där, Andersberg där, travet där och där framme havet som nu är blått efter att västanvinden drivit ut isen.

Vi har lurar på oss och talar till varandra i mikrofonen. Stig kollar hela tiden så att jag mår bra. Solen skiner stundvis in i kabinen och trots återkommande skakningar och nigningar i turbulensen lyckas jag behålla lugnet.

”Vill du ta en bild på ditt hus?” föreslår Stig i samma ton som om han föreslagit en kopp kaffe. Han går ned på lägre höjd, jag pekar ut min lilla grå legobit, han sjunker närmare och jag kan ta en flygbild över min egen gård.

På väg tillbaka visar Stig med några manövrar hur planet rör sig i sidled, girar, stiger eller sjunker. Jag tar tag i rodret, stirrar ut över marken – och styr planet! Först åt höger, sen åt vänster. Jag flyger!

”Det är lätt att tappa höjd”, säger Stig lugnt varnande och jag drar reglaget mot mig. Planet svarar med en gång med att försiktigt lyfta nosen mot himlen.

Det svåraste är att samtidigt använda fotpedalerna för att få hela flygplanskroppen med sig i sidled. ”Båda skinkorna ska vara på sätet, då känns det rätt”, säger Stig.

Jag flyger faktiskt ett flygplan själv, högt, högt uppe i luften ovanför Valbo. Och när insikten når mig får jag plötsligt flygfrossa och känner ett lätt illamående.

Jag lämnar över till Stig som trots den kraftiga sidvinden gör ännu en av sina tusentals perfekta landningar medan han via mikrofonen peppar Per-Erik i flygledartornet att ta eget certifikat.

”Jag ska vinna på Lotto först”, hörs Per-Eriks röst i lurarna.

Men drömmen lever. För många. Och nu även för mig.

Annons
Annons
Annons