Annons
Annons
Annons

Khazar gör film om krigets Afghanistan

Det är i Gävle hon bott den största delen av sitt liv och det är här hon vill bosätta sig när hon bildar familj. Men när Khazar Fatemi skulle göra en minnenas resa landade hon i Afghanistan. Nu jobbar hon med en dokumentärfilm om mötet med det förflutna.

25-åriga Khazar Fatemi är på besök hos sin mamma på Laxgången i Strömsbro. Några värmeljus speglar sig mot den nattsvarta kylan utanför fönstren.

– Det är så lugnt och fridfullt här, säger Khazar och kryper upp i den grå soffan.

Kontrasten är tydlig mot de färska minnena från ett land i krig. Bilder som blir till skärvor i drömmarna.

Det är bara några veckor sedan hon kom tillbaka från sin första resa till Afghanistan sedan flykten till Sverige 1990.

Den gången var Khazar bara sex år gammal och ville förtvivlat gärna överlämna sin gosekanin till något barn som blev kvar i bostadsområdet Makruyan, block 3.

– Flera var på flykt och det var så vi brukade göra. Ta över varandras leksaker när någon familj kom iväg, säger hon.

Men Khazars familj hade hållit ut in i det sista.

– När vi åkte fanns det ingen att ge min kanin till, vi låste in den i lägenheten, säger hon.

Khazar är ursprungligen född i Iran av kurdiska föräldrar. Familjen tog sig först över till dåvarande Sovjetunionen och sedan vidare till Afghanistan när Khazar var ett år gammal.

Det tog lång tid innan mamma och pappa vågade vara öppna med sitt ursprung och sina rätta namn.

– Först när vi kom till Sverige fick jag veta vad de egentligen hette, berättar Khazar.

Familjen Fatemi skapade sig ett liv i Kabul, trots briserande bomber i stadskärnan och Mujahedin i bergstrakterna.

– Det small någonstans varje dag, säger Khazar.

Mamma Pari Fatemi är lärare, men både hon och Khazars pappa Firuoz Rad arbetade som journalister.

Khazar hann börja skolan innan föräldrarna beslutade att lämna det krigshärjade landet.

– Vi hade tur som lyckades ta oss ut, säger Khazar.

I Sverige hamnade familjen först en månad i Älvkarleby tillsammans med andra flyktingar. Sedan följde en två år lång väntan i Sundsvall på uppehållstillstånd.

När det efterlängtade beslutet kom blev mamma, pappa och dotter placerade i Gävle.

Här bor föräldrarna fortfarande kvar och Khazar stannade till efter studenten. Sedan begav hon sig till Stockholm för att satsa på dans.

– Det gick riktigt bra, jag tävlade, vann och kunde försörja mig på dansen i sex års tid. Men för att lugna mina föräldrar pluggade jag också på kulturvetarlinjen, säger hon.

Det blev det sistnämnda spåret som hon till sist följde vidare. Via utbildningen läste hon medie- och kommunikationsvetenskap och skrev uppsatser om krigen i Irak och Afganistan.

– När jag såg krigsbevakningen på tv kände jag inte igen mig. Människorna fick inte plats, det var mest siffror, säger hon.

Khazar intervjuade journalister, skapade kontakter och fick praktik på Rapport. Insatserna föll i god jord och följdes av vikariat på Sveriges television. Nu är hon inhoppare.

Det var när Khazar upptäckte tv-mediets berättarförmåga idén föddes på att skildra ett hemvändarbesök.

Hon fick uppmuntrande omdömen från kollegor, tog kontakt med dokumentäravdelningen och gick en kvällskurs i dokumentärfilm.

Khazar blev sporrad, men insåg också hur krävande berättarformen är.

– Det är ett himla jobb, säger hon.

Den 25 oktober följde hon med Afghanistankommittén till sitt forna hemland. Redan på flygplatsen i Kabul väcktes minnesfragment.

– Jag bara log när någon öppnade munnen och pratade. Det kändes så bekant, berättar hon.

Men de konkreta bilderna från det förflutna dök inte upp förrän hon till slut hittade till sitt gamla kvarter.

– Då var pusslet plötsligt färdigt. Jag ville bara springa upp i trappuppgången och knacka på grannarnas dörrar, berättar hon.

Khazar kunde snabbt konstatera att mycket hade förändrats under de gångna åren. När hennes familj bodde i Afghanistan var det bara ett fåtal kvinnor som bar slöja. Nu är huvudduk och burka, som täcker hela kroppen, mer regel än undantag. Åtminstone på landsbygden.

Religionens inflytande är påtaglig, och trots att hon själv inte är muslim bar Khazar slöja under vistelsen för att visa respekt.

Under det strikta yttre var människorna öppna, vänliga och nyfikna, fastän fattigdom och arbetslöshet dominerade.

Khazar tog en del filmsekvenser på plats och i sin blogg på internet beskriver hon människorna och sina egna intryck: ”Jag kom inte in i vår lägenhet men att vår granne och hans familj bodde kvar över oss gjorde mig mållös. Vi småpratade i trapphuset men så insåg han att min röst knappt kunde bära fram det jag ville få sagt”.

Khazar har döpt sitt dokumentärfilmsprojekt till Afghanungarna. Filmen ska handla om henne och tre andra unga människor som alla har sin bakgrund i Kabul.

Till våren bär det av igen, denna gång med ett filmteam. Khazar har engagerat producenten Klara Björk och räknar med att filmen ska vara klar nästa höst.

– Jag kunde inte ens drömma om att jag skulle få göra det här. Filmen är mitt sätt att ge något tillbaka till människorna i Kabul, säger hon.

Annons
Annons
Annons
  • fakta. Afghanistan

    Statsskick: Republik, enhetsstat.

    Yta: 652 000 kvadratkilometer.

    Huvudstad: Kabul (cirka 4 miljoner invånare; officiell uppskattning 2006).

    Folkmängd: 27 miljoner (FN-uppskattning 2007).

    Läs- och skrivkunnighet: Män 43 procent, kvinnor 13 procent (2006)

    Folkgrupper: Pashtuner, tadzjiker, hazarer, uzbeker, aimaker och flera mindre grupper.

    Religion: Cirka 99 procent sunnimuslimer och shiamuslimer; små grupper hinduer och sikher.

    Språk: Pashto (ett indo-ariskt språk), dari (afghansk persiska), olika turkiska språk.

    Förväntad livslängd: Kvinnor 47,7 år, män 47,2 år (2007).

    Källa: Säkerhetspolitik.se.

Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons