Sanna från Gävle gör succé i ”West side story”

Recensenter utnämner henne till "stjärnskott" och en "klart lysande sångstjärna". Huvudrollen som Maria i "West side story" på Stockholms stadsteater verkar bli det stora genombrottet för Sanna Gibbs från Gävle.– Jag blev stoppad på stan häromdagen av en person som gav mig fina komplimanger för rollen. Först då slog det mig: "Javisst ja, jag gör ju en huvudroll, folk kan faktiskt se mig nu", säger Sanna.

Sanna Gibbs ska snart till doktorn. Hon ska ta tag i ett gammalt nageltrång som börjat inkräkta på hennes danssteg på Stadsteaterns scen. Det är föreställning samma kväll så hon hoppas att det inte blir ett för stort ingrepp.

– Jag vet inte hur de gör, skär man bort något kanske? säger hon med ett rätt obekymrat leende.

Sanna hade gått musikallinjen på Hammargymnasiet i Sandviken, Kulturamas musikalteaterlinje i Stockholm och hade precis kommit in på Performing art school i Göteborg när en sånglärare anmälde henne till en provsjungning till skolan Operastudio 67 i Stockholm.

– Jag var 22 och inte alls van med klassisk musik. Jag hade ingen aning om hur man sjunger opera, men tittade på några klipp och låtsades att jag kunde.

Talangen räckte. Juryn sade glatt: "Vi ses i höst!". Så Sanna stannade i Stockholm och nu går hon andra året på Operahögskolan.

– Det var rätt val. Det roliga med opera och klassisk musik är att det är krävande och ofta komplicerad musik, det går alltid att hitta något nytt i materialet. Det är inte alltid så i musikaler. Båda genrerna har vad den andra saknar. Musikal är uppbyggt för att vara underhållande, det har en annan energi. Medan jag upplever att i opera eftersträvas andra saker. Det kanske kräver lite mer, men ger du det tid är belöningen större.

Just nu upplever Sanna Gibbs det bästa av två världar. I huvudrollen som Maria i "West side story" på Stockholms stadsteater behöver hon inte välja genre.

– I "West side story" korsbefruktar musikal och opera varandra. Det är väldigt bra musik, omsorgsfullt komponerat av Bernstein.

Du har fått jättefina recensioner!

– Ja, jag har inte blivit recenserad förut... Först tänkte jag: "Vad kul, men så skriver de kanske om alla". Men nu när det lagt sig lite känner jag mig lyckligt lottad, det är jättefina ord. Men det är lite läskigt också. Jag blev stoppad på stan häromdagen av en person som gav mig fina komplimanger för rollen, och först då slog det mig: "Javisst ja, jag gör ju en huvudroll, folk kan ju faktiskt se mig".

Vad tänkte du när du skulle få spela med Karl Dyall, en av de mest erfarna musikalstjärnorna i Sverige?

– På allt jag skulle lära mig av honom och de andra i ensemblen eftersom jag är ganska ny och de så erfarna.

Har du hittat din egen plats i gänget?

– I början kände jag mig rätt storögd och gick igenom en liten inskolningsperiod. Men jag börjar komma på vad jag själv behöver för att göra ett bra jobb.

Dyall tycker att han känner igen sin uppväxt i den gängledare han spelar, Bernardo. Har du något gemensamt med Maria?

– Nej, det kan jag inte säga. Hon är coolare än jag! Men hennes karaktär är egentligen inte så djupt beskriven. Hon har inga monologer som avslöjar hennes inre tankar, och hon sjunger faktiskt ingen sång ensam. Man får inte veta så mycket om hennes egna tankar, förhoppningar eller konflikter egentligen. Men hon är modig, livstörstande och självklar, hon gör det hon tror på. Hon vägleds av sitt hjärta vilket både är en styrka och gör henne sårbar.

En annan, mer klichéartad och ironisk beskrivning av hennes rollkaraktär återger hon skrattande:

– Hon är kär och så är hon kär... och så dör han på slutet.

Hur klarar du skådespeleriet?

– Det svåraste är att projicera ut rösten i hela salongen när man pratar. Även om vi har en intim scen ska man nästan skrika varandra i ansiktet, det är skitsvårt. Det som är lätt är att jag ända sedan jag var 15 tränat aktivt på att göra scenen till mitt verktyg, att jag ska känna mig hemma och känna att det är mitt ställe; här får jag vara.

Är du medveten om publiken?

– Jag ser den och känner skräckblandad förtjusning. Det är faktiskt något konstigt med att tusen personer tittar på en. Men jag tycker om dem även om de är lite mystiska. Jag kan tänka: "Oj, nu skrattade de inte", men sen kommer någon efteråt ändå och säger att det där var väldigt roligt.

Du har över 50 föreställningar som väntar, vad tänker du om det?

– Att det ska bli så himla roligt! Det är nu det roliga börjar, när allt börjar sätta sig på riktigt. Det är då man kan testa saker, försöka fördjupa karaktärerna. När det blir en mer och mer väloljad föreställning. Själv vill jag försöka hitta något ännu mer i Maria.

Jag kan tänka mig att folk blir förvånade när de får höra att du är operasångerska?

– Ja, ofta! "Jahaaa, det trodde jag inte, du som är så smal. Hur kan den stora rösten komma ur den lilla kroppen?" Men så liten och kraftlös är jag inte! Men förr kunde jag själv inte fatta hur folk kunde låta som man gör när man sjunger opera utan att explodera.

Så hur går det till?

– Det handlar om att hitta resonansutrymmen i både huvudet och kroppen. Att man sjunger med en jämn luftström så att man inte pressar fram ljudet. Man skriker verkligen inte! Men man gör som spädbarn som kan gråta hur länge som helst med hela kroppen, bålen och allting, de liksom bara gapar och låter det komma.

Hur upplevde du ditt första klassiska stycke?

– Det var 2006 jag hörde klassisk musik live första gången. Det var "Barberaren i Sevilla" med Norrlandsoperan på Gävle teater. Det var jättehäftigt, en riktigt fysisk upplevelse. Det var så högt, en sådan volym, men ändå så skört att skrapet från en stol på scenen gick igenom allt. Det fyllde kroppen på ett naturligare sätt. Det fick mig inte att älska opera, men jag fick en upplevelse av att: "Oj! Kan det funka så där?".

Du fick 100 000 i stipendium nyligen, vad betyder sådana utmärkelser för dig?

– Jag är förstås jätteglad för pengarna. Men det som betyder mest är att man får en slags okej-stämpel, att det är någon som sagt att jag är bra på det jag gör och tycker att jag ska fortsätta satsa. Det blir en grundtrygghet inför framtiden.

2005 försökte du och dina kompisar på musikallinjen i Sandviken få ordning på utbildningen som just då var helt kaosartad. Ni deltog bland annat i ett fullmäktigemöte där du gick fram till mikrofonen och sa vad du tyckte.

– Ja, vi hade möten med politiker och försökte få lärarna att stanna. Musikallinjen hjälpte mig att lägga grunden för allt sceniskt arbete. Det är viktigt att man som ung verkligen får chansen till en bra utbildning om man vill satsa.

Din pappa, Albert Gibbs, är en känd vänsterpolitiker i Gävle. Har det påverkat dig?

– Jag är också väldigt intresserad av politik och samhällsfrågor. Det har jag fått med mig hemifrån, att tänka i de banorna, att tänka själv. Men jag har tyvärr inte tid att ägna mig mer åt det.

  • Sanna Gibbs

    Ålder: 26.

    Familj: Ja, och pojkvännen Gustav i Stockholm.

    Bor: Hyr lägenhet i villa på Lidingö, Stockholm.

    Bakgrund: Uppvuxen på Brynäs i Gävle. Gick på Brynässkolan, Stenebergsskolan och musikallinjen på Hammargymnasiet i Sandviken. Har studerat på Kulturamas Musikalteater och på Operastudio 67. Fick i augusti Sigrid Paskells stipendium på 10 000 dollar för ”sin lovande och mycket tilltalande sopranröst”.

    Gör: Går andra året på Operahögskolan. Spelar just nu Maria, den kvinnliga huvudrollen i musikalen ”West side story” på Stockholms stadsteater. Ska spela och sjunga rollen som Helena i en ”Midsommarnatts dröm” på Läckö slott i sommar. Praktiserar och debuterar på Kungliga Operan i höst som Papagena i ”Trollflöjten” av Mozart.

    Fritid: ”Jag började på simhopp för vuxna på Eriksdalsbadet i höstas, men kände att jag inte behövde utmana mina rädslor mer än jag gör med provsjungningar och andra sätt jag pushar mig själv på inom sången. Jag behövde inte den spänningen”.

    Drömroll: ”Åh, jag vet inte, men gärna Susanne i ”Figaros bröllop”. Nej, jag vill göra allt!”.

    Sån är jag: ”Ja, vad skulle mina vänner säga?... Ambitiös, knäpp, varm? Jag vill folk väl”.

  • West side story

    En av världens mest kända musikaler på temat om Romeo och Julia som hade urpremiär på Broadway i New York 1957. Musiken är komponerad av Leonard Bernstein.

    Det handlar om unga, arbetslösa, rotlösa och aggressiva ungdomar på den västra sidan av Manhattan.

    Två rivaliserande gäng; polackerna i Jets och puertoricanerna i Sharks drabbar samman med det omöjliga kärleksparet Tony och Maria i centrum.

    I uppsättningen som just nu spelas på Stockholms stadsteater (premiär 8 mars, spelas till 16 juni) spelas Maria av Sanna Gibbs, Tony av Fredrik Lycke. Karl Dyall spelar Bernardo, ledargestalt för Sharks och Marias storebror. LaGaylia Frazier är Anita, Bernardos flickvän.

    Recensioner efter premiären:

    "Fredrik Lycke gör en överraskande spexig och sprudlande tonårshormonell Tony, det är verklig kemi mellan honom och Sanna Gibbs".

    Hanna Höglund, Expressen

    "Sanna Gibbs som Maria och Fredrik Lycke som Tony känns som det perfekta paret i den här uppsättningen. Deras kärlekshistoria är gripande och med sångröster som bär högt upp i universum".

    Tomas Edström, What's on i Stockholm

    "Plötsligt ser Tony vad han väntat på: kärleken. Den bara finns där, hos Sanna Gibbs klara och starka Maria".

    Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

    "Föreställningens klarast lysande sångstjärna, sopranen Sanna Gibbs sagolikt klara Maria".

    "Duettpartiet mellan Maria och Tony... ett lika magiskt som märkligt ögonblick..."

    Dagens Nyheter

Dela
  • +1 Intressant!