Annons
Annons
Annons

Türkan vet hur det känns

Integration verkar svårt. Men Türkan Kaya i Gävle gör det enkelt. – Det handlar om mänskliga känslor. Man måste sätta sig in i en annan människas ställe och försöka förstå den. Sverige är mångkulturellt nu och kommer att vara så, säger Türkan. Sedan 2009 har Türkan arbetat med "Skolan mitt i byn", en kraftsamling på Brynäs skolor med målet att få barn, föräldrar och gamla att se varandra, förbi kulturer och åldrar. – Skolan är samhällets kärna. Förändringen måste börja där, menar hon.

När Türkan Kaya var åtta år flyttade hennes familj till Ankara från sin kurdiska by som ligger nio mil väst om staden.

– Det var faktiskt som att invandra. Jag fick kämpa för att bli accepterad som kurd, trots att det var mitt land. Jag kunde inte turkiska ordentligt och jag minns att vi skulle göra ett prov, en diagnos, i skolan. Det var 20 sidor som skulle läsas, och sen skulle läraren ställa frågor kring texten utan att vi fick titta. Jag tog hem och läste och läste och läste, jag åt texten kan man säga.

– När jag fick betyget fem blev jag oerhört besviken. Jag visste inte att det var högsta betyg, skrattar Türkan.

Türkan blev lärare och hennes man, som också är kurd, jobbade på bank. De fick sonen Mazlum och vardagen i Ankara rullade på.

Men 2000, när Mazlum var fyra år, tvingades de plötsligt att fly, hals över huvud, på grund av Abdullahs engagemang i kurdernas sak.

– Under tre veckors tid förändrades allt. Vi flydde till Sverige, eftersom man kunde få visum hit på bara 24 timmar.

I tre år bodde familjen på flyktingförläggningen i Gimo.

– Det var deprimerande. Mazlum som var fyra ville inte acceptera att vi flytt till ett annat land och ville återvända. Hur förklarar man för en fyraåring att turkiska staten inte gillar kurder, som oss själva?

I Sverige väntade en annan kamp. Türkan ville komplettera sin utbildning för svensk lärarbehörighet. Hon förberedde sig på komvux i 2,5 år, bara för att upptäcka att hon fått fel besked, hon skulle nu bli tvingad att läsa om hela lärarutbildningen.

– Jag blev så besviken och mådde jättedåligt den här tiden. Det hade försvunnit nästan tre år till av mitt arbetsliv. Jag blev tvungen att försöka hitta en praktikplats själv men trodde aldrig att det skulle gå. Vem kände mig, vem skulle våga anställa mig?

– Till sist fick jag ett telefonsamtal från arbetsmarknadsenheten, men kvinnan pratade skånska så jag förstod ingenting, skrattar Türkan. Vi sågs i stället och då fick jag tre månaders praktik på Pingeltorpsskolan. Efter det anmälde jag mig som vikarie på barn och ungdom och fick vikariat under 1,5 år.

Dottern Arjin, tio år, är född i Sverige.

– Trots att hon är född här säger hon ibland att hon hellre vill bo i Turkiet, tillhörigheten är ändå stark, säger Türkan.

Türkan vet alltså hur det är att bryta loss sina egna rötter, både som barn och som vuxen.

– Det är en tillgång när jag möter barn och ungdomar på skolan. Jag kan säga: "Jag har känt som du" och de vet att det inte är falskt.

Hur ska integrationen mellan svenskar och invandrare lyckas?

– Samhället bygger på tre grundpelare; hemmet, skolan och arbetslivet. Jag ser skolan som samhällets kärna, det måste börja där. Barnen får en identitet hemma, med värderingar och normer, och föräldrarna kanske inte ens har en roll att spela i samhället. Men när barnen kommer till skolan måste deras andra identiteter stärkas. Många invandrarkillar försöker vara tuffa mot varandra och visa sig starkast, men när jag pratar med dem en och en förstår jag att de, som alla andra, bara vill bli bekräftade som människor. Alla måste få känna sig trygga och bemötas med respekt.

– Sverige är ett mångkulturellt samhälle nu. Skolan måste anpassa sig till det, fortsätter Türkan.

Integration handlar till syvende och sist om att människor med olika kulturella erfarenheter ska bli vänner och hjälpa varandra att leva så goda liv som möjligt, oavsett vem man är eller var man befinner sig. På det personliga planet måste man våga möta en främling. Se dem i ögonen, vara nyfiken, ställa frågor, försöka förstå.

– Det handlar om mänskliga känslor. Man måste sätta sig in i den andres ställe. Hur skulle jag själv känna mig om jag kom till Sverige som flykting från Somalia? Invandrarbegreppet är så brett. Men gemensamt är alla mänskliga känslor; hur det känns när man inte kan språket, samhällssystemet eller kulturen.

Türkan menar att det ligger i många kulturer att ta avstånd, fast på olika sätt. Svenskarna kanske på grund av blyghet och främlingsrädsla, de invandrade på grund av den gruppkultur många är infödda i, där individen är av underordnad betydelse.

Türkan Kaya har arbetat som modersmålslärare i turkiska. Det var under den tiden hon kom i kontakt med Kulturum. Och via Kulturum blev hon tillsammans med Lena Ifwer tillfrågad om att leda projektet "Skolan mitt i byn" på Brynäs.

– Jag kände mig väldigt, väldigt osäker på om jag skulle klara det, men Niels Hebert, ordförande i Kulturum, peppade mig att våga.

Det började med att 250 elevers föräldrar på Brynässkolan kallades till möte.

– Första föräldramötet kom ingen. Andra föräldramötet kom ingen. Tredje föräldramötet kom det en. Det var ändå en ökning med hundra procent, skrattar Türkan.

En enkät skickades ut, för att de skulle få veta varför ingen var intresserad. 40 svar kom och med dem som vägledning byggdes verksamheten upp.

– Jag och Lena Ifwer har kompletterat varandra. Hon kan förklara hur man tänker och gör som svensk och jag har mina erfarenheter från en annan kultur. Vi har jobbat på samma sätt här på Kulturum i en hantverksgrupp för kvinnor.

En av de första i en lång rad aktiviteter som "Skolan mitt i byn" genomförde var studieverkstad, läxhjälp på Brynässkolan.

– Vi märkte direkt att det var många barn som inte kunde språket ordentligt. Jag skulle hjälpa en arabisktalande flicka med ett matteproblem, men jag kunde inte förklara. Jag märkte att hon ville förstå, att det inte var matten som var problemet. En som kunde arabiska kom in och jag bad om hjälp, och flickan löste talet direkt.

Läxläsningen blev en succé, fem elever blev tio, 15, 20, 30. De vuxna räckte inte till och barnen delades in i grupper. Många av eleverna lade märke till att Türkan talade bra svenska.

– De undrade hur jag kunde göra det. Någon berättade att föräldrarna bott här i 15 år men ändå inte kunde svenska. Alla de här små pratstunderna är jätteviktiga. Det är en av mina viktigaste uppgifter: att gå i korridorerna och knyta kontakter, det ger alltid mest att prata med eleverna, en och en.

Men en av poängerna med projektet "Skolan mitt i byn" var också att locka ut barnens föräldrar ur hemmen. Türkan märkte att de gärna kom när barnen hade något att visa upp. Så då övade man helt enkelt på olika framträdanden för att få dit, och lära känna, mammorna och papporna.

Türkan fick förra läsåret med sig SO-lärare på Steneberg i elevarbetet "Mina rötter" som i all enkelhet gick ut på att eleverna skulle presentera sitt eget ursprungsland, på valfritt sätt. 60 elever presenterade 22 olika länder, även Sverige.

– Bara det att 15 svenska elever hade helt olika perspektiv på sitt land var väldigt intressant.

I samma veva funderade hon mycket på hur ungdomar med så skiftande bakgrund kunde lotsas närmare varandra. Hon tog med dem på studiebesök hos olika etniska föreningar; bosniska, somaliska, finska. Och även hos svenska.

– En kille sa: "Vad ska vi dit och göra, Sverige har väl ingen historia?". "Va, har de inte?", sa jag. "Neej, de har ju inte krigat". Men efter besöket ändrade han sig.

180 personer kom till skolans utställning, som även visades på biblioteket och dessutom fick beröm av skolinspektionen.

– Vi var så otroligt glada när det var klart! Och det är jätteviktigt att få ett erkännande att man gör rätt, säger Türkan och skiner som en sol vid minnet.

Projektet "Skolan mitt i byn" avslutas 31 december i år. Vad Turkan ska göra därefter vet hon inte.

– Jag ska söka jobb. Jag vill gärna fortsätta jobba med integration, och helst i Gävle.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons