Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag försökte leva en dag som om jag var med i "The Hills"

Annons

Kan någon hjälpa mig? Är ”The Hills” (MTV) på riktigt, en realityserie, eller är det skådespelare som försöker vara på riktigt? Jag vet inte hur många gånger jag har fastnat framför ”The Hills” för att klura på den frågan.

Serien följer, liksom dess föregångare ”Laguna Beach”, ett gäng lika attraktiva som oidentifierbara amerikanska tjejer och deras pojkvänner, som alla ser ut som om de nyss kommit från auditionkön till ett pojkband från 90-talet. Här skulle jag kunna redogöra för handlingen om någon sådan fanns. Vad jag kan urskilja består serien till 90 procent av relationsprat, antingen öga mot öga eller i telefon (för variationens skull, får man anta). Personligen föredrar jag ”Laguna Beach”, där det alltid är drömlik solnedgång och en känsla av att de, när som helst, kan börja grilla marschmallows på stranden, men i grunden har ”The Hills” samma fascination.

Nämligen: Vad i helvete håller de på med?

”The Hills” fångar ett väldigt modernt sätt att prata, att över huvud taget leva sitt liv – som om man var huvudpersonen i en serie. Jim Carrey i ”Truman Show” visste inte om att han var sedd av hela världen, medan vissa nuförtiden beter sig som om de hela tiden var fångade av kameror, med plikten att fylla sina liv med spektakulära scener för att inte tappa tittare. Serien hamnar i ett obehagligt gränsland mellan verklighet och fiktion, där varje replik är vardagstråkig men ändå ger känslan av att vara uttänkt på förhand, och varje konversation stannar i en onaturlig paus av förhöjd dramatik, som om de faktiskt var såpakaraktärer som upplöses i intet när manussidorna rinner ut.

Jag försökte leva en dag som om jag var med i ”The Hills”. För denna kolumns skull. Som om det hela tiden fanns en kamera som jag var tvungen att underhålla. Redan från början anade jag att underhållningsvärdet skulle vara katastrofalt lågt. För att få in någon som helst romansfaktor, med tillhörande utdragna relationsprat, ältade jag via telefon kärleksproblem med en kompis. I ”The Hills” talas det alltid relationer med ett allvar som annars bara föräras konflikten i Mellanöstern. Jag fick inte riktigt till den tonen.

Svårast var att skapa de såpaaktiga dramatiska slutklämmarna före klipp till nästa scen. Jag sa någonting med ett ödesmättat punkt punkt punkt efteråt ... färdigt för ett klipp ... och så fortsatte bara den andre personen att prata om någonting annat, eller helt sonika ignorera mig. Ingen föreslog heller att vi skulle grilla marschmallows på stranden. Experimentet var inte helt lyckat.

Ofta har jag svårt att tro att ens mina riktiga vänner ids höra mig berätta saker om mitt liv, och att då helt främmande människor i en fiktiv tv-show skulle följa mig ter sig absurt. Kanske är det just därför ”The Hills” kittlar hjärnan. Trots att de är unga, vackra och har coola jobb, så lever människorna i ”The Hills” tradiga liv utan naturlig dramatik, men de beter sig som om de vore världens mest intressanta människor.

Jag minns en intervju med Martin Luuk, där han berättade om en period i livet då han var komplett ensam, och hur minsta sak han gjorde –- som att gå till affären – fick mytiska proportioner. Det är lite lustigt. Effekten av att alla och att ingen ser en är alltså densamma.

Annons
Annons