Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Året när Vårsalongen blev kändisträsk

/

Jakob Hultin Rosenberg från Gävle är vad jag kan se den ende som representerar Gästrikland på Liljevalchs Vårsalong i Stockholm och en av de få på salongen som deltar med maxantalet fem verk.

Annons

Hans nonfigurativa målningar hänger på bästa väggen i Liljevalchs skulpturhall och kan i full frihet berätta en historia som kanske inte är så lycklig. Målningarna heter ”Slutet I–V” och kanske kan man ana en färd över och förbi svåra passager mot slutet, där röd färg stelnat i droppar. Jakob Hultin Rosenberg gick på Gävle Konstskola 2007–09 och studerar nu i Stockholm.

Ett annat verk med Gävleanknytning och definitivt en mörk historia är ”Skånskt linnebroderi med lite innehåll” av Lia Pizarro. Innehållet är Mir Abbas Safaris mångåriga flykt från Afghanistan, som via minst fyra länder tog honom till orter som Hofors och slutligen Gävle, där han dog 2005 i väntan på utvisning till hemlandet. Där hade han tidigare trakasserats för sin sexuella läggning. Vi ser i broderiet en fågel i bur i Gävle och ett litet svart kors.

Längst ner ses Gävlebocken på språng med fågeln på ryggen som i en dröm. Konstnären Lia Pizarro, som är född i Chile och lärare i Farsta, hörde om Mir Abbas Safari flykt och död på radion. Så kom verket till.

Liljevalchs har jobbat mer än nånsin på kändisfaktorn. Kungen och Victoria finns som motiv och Caroline af Ugglas har gjort ett självporträtt liggande på ett piano med naken rygg åt betraktaren. Gustavo Perillo Nogueira ger som en liten krydda i kändisträsket det koloniala perspektivet på det stora brasilianska diadem, som drottningen lär bära vid högtidliga tillfällen.

Till kändisfaktorn bidrar också jurymedlemmar som lustigkurrarna Ernst Billgren och Peter Johansson, tillsammans med den seriösa fotografen Annika von Hausswolff.

”Konsten behöver såna här evenemang”, undslapp sig konsthallschefen och juryordföranden Magnus Castenfors vid pressvisningen. Men vad är vitsen med evenemang, när det ser ut som det gör? Jag förstår inte att juryn lämnat fältet fritt för kitschen och för det överdrivet anspråksfulla. Konst är inte så enkelt. Hade man avstått från hälften av verken, hade det kunnat bli bra.

Ämnen och frågor i denna stora utställning varierar starkt. Men det finns en del politik. Visserligen tycks kvinnokampen och miljöfrågan ligga i stort sett nere. Djuren brukar vara fler, liksom naturskildringarna. Det som rycker fram är arbetslösheten och utslagningen av människor, liksom integrationspolitik och rasism.

Ruben Wätte gör i sina västar ”Samhällsproblem” korskopplingen som kan lyfta ett konstverk. Han har stöpt om MC-gängens skinnvästar med tuffa och hårda symboler som rovfågel, handfängsel och en kobra på ryggen till personalvästar för Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Med grovhugget måleri fyller Emma Engström i tre målningar hon kallar Innanförskapet, som skildrar en hopplös arbetslöshet. ”White Power” är i Anders Wallgrens bild ett brunsvart hus med svensk flagga insatt i ytterväggen.

Mats Lefvert har fotograferat en äldre dam i röd kappa, en baglady mitt i folkströmmen. Fotot är monterat på återvunnet aluminium, en detalj som hedrar damen i den röda kappan som just tagit upp en aluminiumburk ur papperskorgen. Någon må tycka att hon är udda, men det finns något djupliggande sunt att ta till vara, att återvinna.

Ett annat verk i aluminium är Dan Lestanders ”Ekonomiska bubblan”, tre sfärer i växande storlek lindade i aluminiumvajer. Hur många och stora kan bubblorna bli innan allt spricker?

Helmi Jäppinen hör till salongens intressanta målare. I tre verk beskriver han egensinnigt tillstånd som fast, andrum och stilla. Han använder material som plåt och metalltråd. En uppvisning i realism är Tove Roséns ”Garderoben” med kläder, huvudbonader och skor som tecknar två människors liv, medan Lotta Hellströms målningar (Sammankonst I–V) är drömskt poetiska och lockande.

Ett starkt textilverk bland många rätt likgiltiga är Monica Erikssons ”Min ryska berättelse”, som med broderi och applikation formar en fresk av ett ryskt vardagsliv som är tätt av möten och samtal. Ett annat slags samtal i Anna-Karins Rasmusson blodiga och fint gjorda videosaga ”Sedan slickar vi våra sår till kaffet”. Det behövs, kaffet också.

En annan interiör finns i installationen av rum och kök av Maja Qvarnström och Erik Lagerwall. Man kan kliva in i verket och känna atmosfären av hemkänsla blandas med känslan av något flottigt-dammigt i denna folkhemsrest.

Det är glest mellan drömmarna och myterna, men Karin Karinsson Nilsson har fångat färgrika barocka drömmar från havet med ansamlingar av keramik och glas, och Karola Messner har snidat ”Life´s Ark” i ett stycke ur en lindstam.

Sedan är det egenartat att se verk som Johan Patricnys interiörer från Nationalmuseum i olja i 1800-tals stil, fast om man ser sig om är det bättre än en jättekanin i uppförstorade legobitar, surrealism på skoj, korvar i landskapet, jultomten i collage, pepparkakshus, vykort från förorten, naken kvinna vid sjö med blommor i händerna ”för freden” och naken man med rosor och örnar…

Annons
Annons
Annons