Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Återbesök i en utsuddad stadsdel

/
  • Få platser är lika tråkiga som Näringen i Gävle. Men för Ann-Christine Kihl är det en plats full av berättelser. Hon bodde här när hon växte upp. Då hette det Avaström.
  • De som bodde i Grågårdarna ansågs riktigt fattiga, även bland de andra som bodde i Avaström.
  • Hälsans vattenverk är ett av få hus som står kvar än i dag.
  • Det är inte mycket som är kvar av den stadsdel där Ann-Christine Kihl växte upp. Vattenverket är ett undantag.
  • Ann-Christine Kihl:

Annons

”Här någonstans låg Hallonskogen och björkarna”, säger Ann-Christine Kihl och pekar med handen. Helt exakt var det låg går det nästan inte att veta längre, området har blivit så förändrat sedan hon bodde här.

”Där var det en som byggde en bunker för att han var så rädd för tredje världskriget. Länsstyrelsen delade ut broschyrer till alla hushåll: ’Om kriget kommer’. Alla som var barn var rädda för kriget.

Trafiken dunkar förbi på vägen intill oss, där vi står vid en övergiven lunchkrog. Numera är det här industriområdet Näringen i Gävle. Men på 60-talet hette det Avaström och då bodde det folk här. Ann-Christine Kihl bodde här.

Jag berättar att jag inte hade en aning om det, att jag aldrig hört talas om att något Avaström har funnits.

– Nej, du ser..., säger hon och tittar menande på mig innan hon plötsligt börjar skratta.

– Folk visste inte ens vad det var medan det fanns. ”Vad kommer du ifrån”, sade de. ”Avaström”. ”Va, Hagaström?”, ”Nej AVA-ström”. Det var husen mellan Gävle och Strömsbro, det var där vi bodde.

Här låg Gävles bakgård. Fattiga människor bodde här, i ruckel. Samtidigt som det var vackert också. Ann-Christine beskriver det i sin roman ”De överlevande från Råtterdammer street” som ett blommande förfall. Det var gamla, vackra trädgårdar. På sätt och vis idylliskt. Mittemot Ann-Christines hus låg en minimal affär där Manne och Frida Olsson huserade, i gråbeige specerihandlarrockar. Samtidigt som folkhumorns ”Råtterdammer street” naturligtvis inte saknade grund. Det kom från den tid då brunråttorna sprang här, och fortfarande bodde folk i fallfärdiga hus med utedass.

– När vi pratar om 60-talet i dag så tänker vi att alla fick det så bra. Men det var en brytningstid, och rikedomen droppade inte ner till alla. Åtminstone inte på en gång.

Människorna och husen låg i vägen för den nya tiden. Politikerna ville ha ett industriområde här, och när 60-talet blev sjuttiotal revs det sista av Avaström. Inte långt därefter flyttade Ann-Christine Kihl ifrån stan. Numera bor hon i Västerås, där hon jobbat som journalist på tidningen VLT i trettio år.

– Men trots att jag har bott där så länge, trots att jag har fått tre barn där, vilket ju verkligen skapar rötter till en plats, känner jag det fortfarande som att jag går någon decimeter ovanför marken i Västerås. Jag är inte totalt rotad där. Jag kan inte känna samma sak som riktiga Västeråsare för Smedjan eller Stadsparken eller Rudbeckska. För jag dansade ju på Fenix, jag promenerade i Boulognern, och jag gick på Borgis!

– Jag tror att barndomens människor, och barndomens miljöer – de sätter sig i kroppen på en. Så tror jag det är för alla. Och vad ska man göra med det? Man måste få lov att skriva.

Det är det hon har gjort. Och romandebuten är det bästa som någonsin skrivits om Gävle, säger kulturredaktören. Läs hennes recension här intill. Författaren själv värjer sig mot ordet romandebut.

– Jag har skrivit i trettio år. Och nu ska man plötsligt vara debutant. Man blir ju nästan förbannad.

Hon skrattar.

Det handlar om historier som ackumulerats inom henne och som kom ut, till en början hej vilt, för att så småningom börja ta formen av en roman.

– Medan man skriver så växer det ju också. Och på ett sätt kan man säga att det är ett utredningsarbete, man får svar på saker, frågor som man ställt sig under sitt liv. Jag brukar tänka det om folk som går och släpar på mycket grubblerier: ”sätt dig och skriv! Så att du förstår vad det är som har hänt i ditt liv”.

Är det någon särskild person som du tycker att du förstått bättre när du skrev den här boken?

– Ja, mig själv.

En sak som är central i romanen är barn som växer upp med vuxna som lider av psykisk sjukdom. Och Ann-Christine Kihl säger att det är väldigt bra att det är ett tabu som flera författare nu bryter med när de berättar om hur det är att leva med psykisk sjukdom, som David Lagerkrantz, Beate Grimsrud och Ann Heberlein. Samtidigt säger hon:

– Då Ann Heberlein skriver att det enda som hindrar henne att ta sitt liv är tanken på hennes barn, då är de där barnen de enda jag ser. Jag hoppas att någon av dem, när de växer upp, skriver en bok om hur det var för dem. Den ska jag läsa. Barn till föräldrar med psykisk sjukdom är svaga och utsatta och de syns fortfarande inte. Jag vill att man ska se de barnen.

Vi går och tittar på de få rester som finns kvar från tiden då Ann-Christine bodde här, en plats där ”förarlösa tåg sköts emot varandra på nätterna så att både innerfönstren och inälvorna vibrerade”. Och vi tittar in genom fönstren på Hälsans vattenverk, en ståtlig byggnad från 1898.

Annars händer det ju i ärlighetens namn inte så mycket på Näringen nu för tiden. Jag frågar hur hon känner inför att det blev så här med den plats där hon växte upp.

– Det fanns ju inte någon framtid här och som jag sade så var det ju en passage redan då. Men jag bär den tiden i mitt hjärta, och minnet av de människor som levde här och som kämpade med sitt. Men jag sörjer inte. Jag är inte nostalgiker.

Annons
Annons
Annons