Annons

Angermannus - en bortglömd mörkerman

1500-talet födde flera mörka gestalter i svensk historia: Män som likt Kristian II, Gustav Vasa eller Erik XIV kombinerade principfasthet och intelligens med en hänsynslöshet som inte skydde några medel för att nå rätt mål.

En i denna skara är Abraham Angermannus, ärkebiskop 1593–99: i dag nästan bortglömd, då en betydelsefull person. Hans liv skildras i den nyutkomna ”Mot undergången. Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid” av Erik Petersson och Annika Sandén.

Här får man följa hela ärkebiskopens liv. Han kom från Ångermanland och tillhörde ”Norrlandsortodoxin”, en radikal gren svenska protestanter som ofta hade fått sin utbildning vid nuvarande Vasaskolan i Gävle.

Ortodoxin kom att prägla hela Angermannus liv. Under Johan III fick han så stora problem med dennes kyrkopolitik att han drevs i landsflykt. När Johan dog kallades han tillbaka och valdes till ärkebiskop, med stöd av hertig Karl (Karl IX), men till förtret för den katolske kung Sigismund.

Angermannus var dock komplicerad. Trots att han stod nära hertigen i trosfrågor var han av principskäl lojal mot den regerande kungen. När Karl tog makten från Sigismund i slutet av 1590-talet ställde han sig därför på den förlorande sidan, avsattes som ärkebiskop och fick tillbringa sin ålderdom i misär. Däremellan hade han hunnit utföra den räfst av befolkningens renlärighet, som utgör bokens huvudberättelse.

Räfsten innebar att Angermannus inspekterade församlingar och byar för att rannsaka om folk levde som kyrkan lärde, och utfärdade domar mot avvikarna. Det som har gjort den så uppmärksammad och givit Angermannus hans dåliga eftermäle är den hårdhet han gick fram med. Ansedda samhällsmedlemmar piskades blodiga inför förskräckta grannar för vad byborna själva såg som småförseelser.

Andra tvångsvigdes på grund av förflugna vigsellöften som kunde vara flera år gamla.

Ändå verkar Angermannus inte ha drivits av grymhet. Hans mål var tvärtom att rädda folket från helvetet. Endast genom att tukta hårt kunde man varna för de ännu gruvligare straff som väntade syndaren hinsides.

Med så höga mål lät sig inte ärkebiskopen stoppas av folkets missnöje och det bidrog till hans fall. Hertig Karl, som i praktiken styrde Sverige under 1590-talet, ville ha lydigt folk, men inte missnöjt. Han var mer intresserad av lugn och ordning än av frälsning. Angermannus kompromisslöshet hotade lugnet och blev därför ytterligare en orsak till att han hamnade i onåd.

Därmed ställer författarna en viktig fråga: Vad är egentligen rättfärdighet? Var hertigens av maktlystnad motiverade mildhet mer beundransvärd än ärkebiskopens av omsorg motiverade hårdhet?

Att en bok om en enstaka mans liv lyckas fokusera ett så allmängiltigt moraliskt problem är dess största styrka. När boken dessutom är skriven i en lättillgänglig stil som gör den läsbar för de flesta stärks dess värde ytterligare. Ett och annat onödigt sakfel får man därför ha överseende med, fastän författarna till exempel säkert själva vet att borgare inte dömde i häradsrätter (det gjorde bönder). Mot undergången är en lärorik och angelägen bok, som både bör läsas och diskuteras.

Henrik Ågren

  • Ny bok

    Erik Petersson & Annika Sandén
    ”Mot undergången. Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid!
    (Norstedts)

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons