Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Årets Läckberg äcklar mindre

Annons

Hon är smart, författaren Camilla Läckberg.

Jag är imponerad. Jag måste beundra henne. Hon har samma exakta känsla för medelklassens själ som Stephen King. Han brukade droppa varumärkesnamn. Kool Aid, Coke, Keds. Camilla Läckberg droppar blöjor.

Alldeles vanliga unga småbarnsfamiljer är hennes värld. Leksaker över vardagsrumsgolvet, ett ursäktande leende från en trött pappa med potatismospulver i skallen. Tjafs om vantar och om dagis på morgnarna. Växande magar överallt i bekantskapskretsen. Små stickande utbrändhetssymptom.

Så ni känner igen Erica och Patrik förstås. Ett vanligt trevligt par. Författare respektive polis i västkustorten Fjällbacka. Ni känner dem antagligen till och med nära.

Eftersom de har huvudrollerna i Läckbergs succékriminalromanserie, spridd i miljonupplaga över landet.

Senaste boken hette ”Tyskungen”. Nu kommer nästa, ”Sjöjungfrun”.

Detta händer: Patrik och Erica väntar tillökning. Ericas författarkollega Christian romandebuterar. Christians bästa vän, perfekta pappan Magnus, försvinner spårlöst. Christian får anonyma hotbrev och rasar ihop på releasefesten.

Patrik utreder försvinnandet medan nyfikna Erica lägger sin gravidmage i blöt vid sidan om. Christian är irriterande snygg och lyckad. Men ångestriden, med hemlighetsfullt förflutet.

Hon är smart Camilla Läckberg. Jag säger det en gång till. För hon har en extrem talang när det gäller att bygga upp spänningen också. Hon väver återigen in svarta tillbakablickar. ”Sjöjungfrun” kommer att läsas under varenda strandparasoll i sommar.

Så det är inget att orda om. Maxat med underhållning. Ovanligt länge (de flesta deckarslut brukar trots allt innebära ett visst mått av besvikelse).

Jag fick ett utbrott förra året, efter ”Tyskungen”. Jag stod bara inte ut med romanernas cementerade könsroller och anorexiframkallande midjemåttsmätning.

Men jag har funderat ett varv. ”Sjöjungfrun” äcklar mig mindre.

Camilla Läckberg kartlägger faktiskt ett helt litet samhälles familjeinteriörer. Och speglar, om än aningslöst, en tidstypisk upptagenhet med utseende och vikt (skamset bullätande).

I en eventuellt klokare framtid kommer hennes böcker att bli mums för folklivsforskningen.

Om man tittar lite närmare på scenariot i ”Sjöjungfrun” visar det sig att skurkarna i dramat är antingen överklass - eller underklass. Båda sorterna är nämligen ”dåliga” föräldrar.

Medan hjältarna definieras ”bra” föräldrar. Rejält folk som bor i hyggligt hus, har hyggliga inkomster och kan hantera sina alkoholvanor (inte ohämmat med lådvin men heller inga onödigt snobbiga sorter). De har dåligt samvete för att de råkar tappa humöret över utspilld saft ibland. Och dåligt samvete för att de motionerar för lite. Men älskar sina ungar över allt annat.

Vardagsevangeliet enligt Läckberg innehåller småbarnsperiodens alla kära familjebekymmer.

Barn, kärleken till barn, längtan efter barn, misshandlade barn, är överhuvudtaget författarens älsklingsingredienser. Det sistnämnda brukar generellt sett i hennes böcker stå som förklaring till allt ont.

Hållbarheten i modellen kan diskuteras. Men som psykologisk intrig är det absolut effektfullt och gripande.

Om alla människor tillhörde en välbärgad medelklass och hade fredagsmys skulle världen, enligt Camilla Läckberg, vara en lyckligare plats. Javisst.

Hon är smart, Läckberg. Bara inte så klipsk att hon kan säga oss hur vi ska komma dit.

Men, och jag menar det som beröm: hon är armbågen i våra bäbisars badvatten, och hon läser av skummet i samtidens latte. n

Annons
Annons