Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnsoldatens berättelse

/

Annons

Tolv år gammal tar Ishmael Beah på sig sina crapes, de älskade coola gympaskorna, och vandrar mot den lokala storstaden Mattru Jong där han, brodern och en kompis ska dansa streetdance i en uppvisning. De är barnsligt uppsluppna, fulla av förväntan. Och lyckligt ovetande om att deras barndom snart ska få ett abrupt slut.

För året är 1993 och platsen Sierra Leone, ett land som härjats av ett blodigt inbördeskrig sedan 1991. Striderna närmar sig nu Beahs hemtrakter. Kriget är på väg att eskalera och snart kommer världens nyhetsbyråer att rapportera om ny sorts, extremt fruktade krigare: barnsoldater. Hur Ishmael Beah själv blir en av dessa barnsoldater, berättar han i den självbiografiska boken ”Lång väg hem” (Prisma, översättning Lars Ahlström). Det är en djupt gripande berättelse om pojke som först förlorar allt – sin familj och barndom – och sedan tvångsrekryteras av rebellstyrkorna och förvandlas till mördare.

Beah är sparsam med de värsta detaljerna, likväl är ”Lång väg hem” i långa stycken hårresande. Natten efter sin första krigsinsats vaknar 13-åringen upp ur en mardröm – och skjuter vilt omkring sig med den AK:47:a han aldrig släpper ifrån sig. När skotten är slut, tas han omhand av sina uppenbarligen luttrade befäl: de ger honom några kapslar som håller honom vaken – i en vecka.

Liksom andra barnsoldater lever Ismhael Beah snart på en diet bestående av amfetamin, marijuana och ”brown brown”, kokain blandat med krut. Allt för att trubba av de redan traumatiserade barnen och förvandla dem till effektiva dödsmaskiner. Receptet är synnerligen framgångsrikt.

”Lång väg hem” är viktigt bidrag till den vittneslitteratur som kanske mest förknippas med Förintelsen. Folkmord har dock ingalunda uteblivet efter andra världskriget. Minns Rwanda: under 100 dagar 1994 mördades ofattbara en miljon människor! Sådan statistisk förblir gärna statistik: obegriplig.

Därför är det så viktigt med vittnesmål, som Révérien Rurangwas ”Men jag överlevde” (på svenska förra året; Libris förlag). Denna skakande skildring från Rwanda har tyvärr fått försvinnande lite uppmärksamhet, i Sverige och internationellt. Kanske för att boken saknar ”lyckligt” slut. Rurangwa tvingas bevittna hur hans mor, far och 40 andra släktingar mördas brutalt – slaktas med machetes – framför hans ögon. Själv överlever han mirakulöst, fysiskt vanställd, betydligt värre skadad själsligt. Rurangwa för en förtvivlad, desperat kamp för att alls vilja överleva. ”Men jag överlevde” gör ont att läsa. Måste därför läsas.

Ishmael Beahs ”Lång väg hem” har fått ett trist efterspel under våren. Vissa fakta i boken har visats vara felaktiga, och delar av berättelsen har ifrågasatts under stort medialt pådrag. Beah har gått i svaromål. Han står för sin berättelse. Debatten pågår fortfarande.

Hur avgörande är då autenticiteten?

Svaret är inte självklart. Ett vittnesmål kan vara ”sant” utan att vara korrekt i alla detaljer. Bokförlagen har ett övergripande, avgörande ansvar. Beahs amerikanska förlag har dock, föga förvånande, skjutit ansvarsfrågan ifrån sig (förutom att de medger visst ansvar för bokens felaktiga karta).

Man kan tycka att förlagen borde ha dragit lärdom av alla publicerade vittnesmålen från Förintelsen som numera regelmässigt faktagranskas av experter (som i Shlomo Venezias berättelse från Auschwitz, ”Sonderkommando”; på svenska i vintras). På grund av de rabiata Förintelseförnekarna. På grund av att det mänskliga minnet är vacklande, i synnerhet när det gäller trauman.

Men framför allt på grund av att vittnesmål som ”Lång väg hem” och ”Men jag överlevde” är så oerhört viktiga. Alltför viktiga för att debatteras av fel skäl. n

Annons
Annons