Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Befriande kaxig undersökning

/

Julie Sten-Knudsen är en av de framträdande rösterna i den ”etiska generationen” av danska poeter. Tim Andersson läser en kaxig bok om det som förenar och det som skiljer.

Annons

I ”Atlanten växer”, den danska poeten Julie Sten-Knudsens andra diktsamling, riktar sig ett berättarjag till en namnlös lillasyster. Egentligen är hon en ”halvsyster”, med en pappa från Kongo och en adress i Las Vegas, på andra sidan det stora havet, den väldiga öknen – världen.

”Atlanten skiljer oss åt, förbinder oss”, heter det på ett ställe. På ett nyktert språk och med ett tydligt narrativ undersöker Sten-Knudsen, smidigt översatt av Jenny Tunedal, denna paradoxala rörelse för vilket havet naturligtvis bara är en bild. Bokens första del består av en rad tydliga scener från barndomen, där systerns annanhet mejslas ut i den "hudfärgade" omvärldens reaktioner och sliter sönder systrarnas självklara band: någon som kallar henne ”mulatt”, cykelreparatören som förutsätter att hennes namn är svåruttalat, håret som blir stort och tovigt om man inte flätar det, den biologiska pappan som en gång kommer på besök med presenter och språkförbistring.

Den spricka som uppstår mellan de båda huvudpersonerna och som vidgas i takt med att deras skilda erfarenheter ackumuleras överskrider snart familjesfären, spränger det privata centralperspektivet. Någonstans i mitten växer boken ut till en otämjd postkolonial undersökning, oscillerande mellan det förflutnas förbrytelser, framför allt i det koloniserade Kongo, och samtidens rasistiska strukturer.

Julie Sten-Knudsen tillhör vad man i Danmark har kallat den ”etiska generationen” av poeter. Beteckningen har naturligtvis väckt debatt – få författare har någonsin velat identifiera sig med en generation – men den belyser ändå något uppenbart: en tydlig vändning mot politik och socialt engagemang i den unga, danska lyriken.

En politisk rörelse har varit dominant också i svensk poesi det senaste decenniet. Men då hela tiden inbegripen i en språklig brottningskamp som ibland resulterat i rätt storslagna verk, som Johan Jönssons "Efter arbetsschema" (2008) och Lars-Mikael Raattamaas ”Kommunismen” (2014) till exempel, men som också har kunnat få någonting allt för krampaktigt närsynt över sig.

Så annorlunda Julie Sten-Knudsens bok ter sig i vår kontext. Så lågintensiv, så språkligt enkel och direkt. Det finns någonting provocerande, men också befriande kaxigt i hur hon helt nonchalant förlitar sig på vardagsspråkets funktionalitet och den enkelriktade kommunikationens möjligheter.

Atlanten växer. Men vad jag mest av allt tänker på under läsningen är Öresund – som skiljer oss åt, förbinder oss.

Annons
Annons
Annons