Annons

Boka in hösten

/

Hemslöjden fyller hundra år i år. Kan det stämma att bara en enda bok firar den? Ska inte berättelserna skrivas? Finns det inga människor som skapat hemslöjdshistoria? Märkligt.

Jag bläddrar i Svensk Bokhandels stora höstboknummer och blir förvånad. Här finns det vanliga. ”Supersöta virkningar”, ”Brodera på ylle!”, stickbeskrivningar och dockor att sy. Inte mer.

Designgruppen Fuldesign tipsar om hantverk fritt från snygghetskrav i ”Fulmonster”. Det är kul.

Men ingen överblick. Annat än i en bok om hemslöjdspionjären Lilli Zickerman – som startade Föreningen för Svensk Hemslöjd – och hennes samarbete med prins Eugen. ”Lilli och prinsen” utkommer till jubileet i samband med en jubileumsutställning på Waldemarsudde. Värt att notera är väl att hon tydligen inte anses tillräckligt intressant för att hålla för en skrift på egen hand, utan måste marknadsföras med en man och kunglighet.

Var är hemslöjdsböckerna? Var är forskningen om kvinnotraditioner, syjuntor, ärvda mönster, sybehörsaffärer, ? Var är problematiseringen om hantverk och samhällsutveckling, sociala sammanhang och synen på ”onödigt arbete” i industrisamhället?

Inte ens ett läckert planschverk med praktfulla vävar och sirliga spetsar har något av de stora förlagen vågat kosta på sig.

Ursäkta om jag har missat någon utgåva. Men hemslöjden görs det verkligen inte mycket väsen av, inte i jämförelse med årets kompisjubilar Strindberg.

Eller andra kändisar. Bokhösten 2012 är ett nöjespanorama. Några av namnen som förekommer antingen i biografier eller memoarer:

Lena Philipson, Madonna, Amy Winehouse, Neil Young, skådespelaren Johan Hedenberg, Tommy Körberg, Herman Lindqvist, Salman Rushdie, sångaren Andreas Lundstedt, Courney Love, journalisten Elisabet Höglund, journalisten Björn Kumm, Marcus Birro, författaren Kjell Eriksson, prinsessan Madeleine, Arnold Schwarzenegger, Lasse Åberg, journalisten Tommy Engstrand, Katarina Taikon, Peter Jöback, Stephen Spielberg, Nelson Mandela, David Bowie, Mick Jagger

Inte för att det behöver vara dåligt. Berättelsen om Katarina Taikons liv i Lawen Mohtadis ”Den dag jag blir fri” har förmodligen mycket att säga också om Sverige och svenska attityder. Exempelvis.

Romanförfattaren Bengt Ohlson byter genre och porträtterar politikern Margot Wallström i ”Margot”. Intressant.

Men ja, frågan är om inte det ska bli allra roligast att läsa ”I tidens rififi”. En bok om musikgruppen Blå Tåget, proggerans vettvillingar. Skriven av bandmedlemmarna Berger, Nylén och Rasmusson. Den ultimata generationsskildringen?

Hösten brukar vara bokflodens säsong. I år sipprar det ovanligt stilla. Pålitliga publikfavoriter levererar, Mons Kallentoft har skrivit en bok till, Bodil Malmsten har skrivit en bok till om sig själv, Karl Ove Knausgård avancerar till autofiktiv roman nummer fem i svensk översättning, Håkan Nesser fullbordar en polisserie, och Jens Lapidus följer upp sina succéer med en novellsamling.

Jan Guillous presenterar ”Dandy”, del två i hans släkthistoria där handlingen den här gången rör sig i konstnärskretsar i det tidiga 1900-talets London.

Den stora svenska romanen om aids, så kallar förlaget Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

Årets Joyce Carol Oates är en spänningsroman som heter ”Dykvinnan”.

Ytterligare en bok från de bortglömda böckernas kyrkogård har producerats av spanjoren Carlos Ruiz Zafon. ”Himlens fånge” följer på ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek”.

Hans Gunnarsson utforskar än en gång medelklassens gråmulna vardag i ”Försmådd” om en misslynt medelålders lärare.

Jerker Virdborg placerar än en gång en huvudperson i en overklig verklighet i ”Staden och lågorna”.

Åke Edwardson återupplivar sin kommissarie Winter i ”Hus vid världens ände”.

Och annat som fortsätter: Sofia Rapp Johansson som skrev om Lillfias sorgliga barndom i ”Silverfisken”, berättar nu om hennes sorgliga tonår i romanen ”Kyss mig lycklig”.

Andra delen i Kristina Sandbergs hemmafrusvit, efter ”Att föda ett barn”, heter ”Sörja för de sina” och utspelar sig i folkhemskt 50-tal.

Andra är mer oberäkneliga. Som Lotta Lotass. Hon reser en dramatisk sagokatedral i ”Konungarnas tillbedjan”.

Magnus Dahlström berättar om kvinnor som utmanar strukturer – på äldreboendet, i förskolan – i romanen ”Sken”.

Josefine Sundström, som gav ut fina ”Vinteräpplen” kommer med relationsromanen ”Boel och Oscar”.

Nina Lekander avfyrar en essäroman om ”Hästar, män och andra djur”.

Det är förstås bara stickprov. Man kunde ju också nämna det beundransvärda lilla förlaget 2244 som specialiserat sig på het ny skönlitteratur från länderna kring Svarta havet.

Personligen har jag höga förväntningar på Peter Fröberg Idlings nya roman som utspelar sig i 50-talets Kambodja och andas obehagliga föraningar. ”Sång till den storm som ska komma” handlar om den unga politikern Sar som långt senare ska bli känd som massmördaren Pol Pot. Boken kan läsas i ljuset av Fröberg Idlings hyllade ”Pol Pots leende” från 2006.

Harry Potter-författaren J.K. Rowlings första vuxenroman kommer på svenska i november. Något jag undrar över är om den verkligen ska behålla sin engelska titel ”The casual vacancy”. Det är åtminstone så den marknadsförs i höstbokkatalogen, av förlaget Wahlström & Widstrand. ”The casual vacancy” sägs berätta om passioner och intriger i den lilla engelska byn Pagford sedan en aktad samhällsmedlem dött.

Höstens bästa boknamn kan vara ”All I want for christmas is planekonomi!!!”, ett seriealbum av Sara Granér.

Och så fastnar jag för beskrivningen av en debutroman. ”Hindenburg” av Susanna Lundin: En roman om jordens undergång och om hur man blir människa.

Helt enkelt allt man kan önska sig av en bok. Banalt eller storslaget?

Det är trots allt fantastiskt att få vara läsare och vänta in hösten och hoppas.

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons