Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Det är dumt att rycka ur mikrofonsladden

+
Läs senare
/

Vågar man kritisera Maria Svelands nya bok om antifeminismens härjningar? På självaste kvinnodagen?

Vår recensent Kristian Ekenberg försöker förklara varför han anser Svelands konfrontationspolitik så olycklig.

Maria Svelands knutna näve bryter vårbokflodens yta. Hon är inte ensam om att knyta näven. Lisa Bjurwald har gett ut ”Skrivbordskrigarna”, en bok om hur näthatarna bör hanteras, och utanför kultursidornas uppslag har debatten haft som störst genomslag i SVT:s ”Uppdrag granskning”, där flera kvinnliga journalister och skribenter läste högt ur de vedervärdiga brev med hat och hot som briserar likt stinkbomber dagligen i deras mejlkorgar.
Medan Bjurwald försöker nagla fast det rasistiska näthatet, koncentrerar sig Maria Sveland på hatet som drabbar kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet.
De inleder på liknande sätt, Sveland och Bjurwald. Den senare med att citera ur en Flashback-tråd om henne själv, den förra ur ett brev som har riktats till henne där hon uppmanas att lämna offentligheten och sin roll som debattör eller ta konsekvenserna och bli mördad.
Brevet landar som en tändsticka i bensin, och istället för att skrämd brinna ut, blossar författarens vrede upp och får henne att skriva denna bok.


Hon ger en snabbspolning av de senaste årens största feministiska massmediala fighter. Eller rättare sagt ger hon en detaljerad redogörelse som borde ha spolats fram vid flera tillfällen. Hon ger sin, och Roks (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), version av varför Evin Rubars dokumentär ”Könskriget” var så ohederlig journalistik; hon berättar om FI:s uppgång och fall och hur partiets företrädare provocerade samhällets latenta antifeminism; hon skriver om hur hennes egen uppgörelse med kärnfamiljen hånades i media, ironiskt nog av starka kvinnliga debattörer som Linda Skugge och Natalia Kazmierska; hon skriver om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange och sexuella gråzoner; hon skriver om mansjourer som sprider antifeministisk propaganda och hon konfronterar antifeminister på ett pubmöte och ställs öga mot öga med en av männen som skrivit hotfullt till henne och hon skriver, med allra störst nitiskhet, om de antifeministiska debattörerna Pär Ström och Pelle Billing.


Hennes samhällsbild där män gynnas på grund av kön, där feministiska företrädare får leva med att behandlas hårdare än andra politiker/debattörer och där hotet om våld terroriserar kvinnor, skriver jag under på. Men det är någonting med Maria Svelands svartvita tonfall som gör det svårt att följa med henne hela vägen i mål.
Frågan är om det går att skriva någonting negativt om Maria Sveland, rentav en raljant formulering som då och då förekommer i litteraturkritik, utan att hon förpassar en till hatarnas sida?
När hatarna kryper nära med sina hot, är det lätt att förstå hur politiken blir privat, ja till och med kroppslig för Maria Sveland. För henne är Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen ”ett icke läkt sår jag pillar på tunga dagar”. Hon refererar till ”infekterade varbölder”, ett drev beskrivs ”sitta kvar i kroppen” och hon gråter under en föreläsning. Även hennes drömmar blir en del av den politiska analysen, där hon i en suggestiv bild iklär sig en rustning av nattfjärilar.


Men hur debatterar man i någons drömmar? Hur pratar man politik utan att kränka när politiken är som ett inre organ hos motparten?
De hemska hot och den grottmansmentalitet som drabbar henne och hennes fränder i debatten är oförsvarliga och skapar välvilja för deras sak. Det är bra att näthatets fula tryne har visats upp, så att alla kan se och förstå att det inte rör sig om överdrifter.
Problemet är att hon i en bok med titeln ”Hatet” inte drar en linje mellan oacceptabelt verbalt våld som hotar det demokratiska samtalet och argumentation från debattörer som inte delar hennes politiska världsåskådning. I hennes resonemang är det lika illa att värna kärnfamiljen som att applådera steningen av otrogna kvinnor. Den rumsrena tidningskrönikören är bara en förlängning av nättrollet och vice versa. ”Det finns med andra ord ett samband mellan den enskilda bloggaren eller den som skriver hatmejl och den etablerade skribenten som skriver förlöjligande och hätska angrepp mot kvinnor i offentligheten.”


När man läser de sista sidorna är det som att se Maria Sveland sträcka ut handen och rycka ur mikrofonsladden för sina politiska motståndare. Jag kan förstå den impulsen om man som hon har levt under ständig attack under flera år, men den vägen är en återvändsgränd. Ett offentligt samtal utan röster som Maria Svelands vore lika olyckligt som ett samtal där bara sådana röster får höras medan de andra sitter tystade med Breivik i knät.

Annons
Annons
Annons