Dystert men bra

”De anhöriga” efterlämnar en kluven känsla, hälften beklämd och hälften sprudlande.

Det beklämda kommer från det hopplösa åldrandet och ett samhälle som inte har tid, råd eller intresse för sina gamla; det sprudlande från glädjen i att se att seriekonsten inte är främmande inför något ämne.

I åtta löst sammanhängande noveller berättar serietecknaren Pelle Forshed – kanske mest känd för ”Stockholmsnatt” – om sitt andra yrkesliv som vårdbiträde. Novellerna skildrar människorna kring S:t Bodils hemtjänst, de som vårdar, de som vårdas, deras anhöriga och andra som uppehåller sig i dödens väntrum.

Att Pelle Forshed har gedigen erfarenhet från sina miljöer råder det inte någon tvekan om. Allt är trovärdigt skildrat, från detaljer i vårdandet till det sociala spelet som finns inom S:t Bodils hemtjänst liksom på alla andra arbetsplatser.

Boken är fylld med begåvade observationer och berättartekniska finurligheter. Den gamla gubben som har ett system för hur frysmat flyttas runt i kylskåpet, den funktionshindrade som ber om hjälp att ”scrolla” under porrsurfandet, novellen som berättas ur den döendes perspektiv med babblande nunor som visar sig i blickfånget och förbyts till inre bilder och drömmar …

Om det finns någon komik i dessa serienoveller är det med tragikomisk touch. Jag fnissar åt hur den extremt gamla Gunnel tecknas som ett litet skrynkligt barn och Pelle Forsheds eget alter ego med sina svalda ansatser till en kärleksrelation. Men allt som oftast är det snarare en klump i halsen än skratt som ”De anhöriga” framkallar.

Bäst är hur Pelle Forshed lyckas förmedla vilket förbannat svårt jobb det är att jobba inom hemtjänsten. Oftast duktiga människor som sliter som vargar i motvind. Nästa gång som jag läser om en vårdskandal ska jag tänka på vårdbiträdet Pelle i ”De anhöriga” och hans trötta kroppshållning, som om hela han är en enda stor suck.

Kristian Ekenberg

  • NY BOK

    Pelle Forshed

    "De anhöriga"

    (Kartago förlag)

Dela
  • +1 Intressant!