Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

En häpnadsväckande novellsamling

+
Läs senare
/

I inledningsnovellen i samlingen ”Båten” av den vietnamesiska författaren Nam Le, får en fiktionaliserad version av honom själv höra från en skrivkurslärare att han borde skriva ”etniska noveller”. De är populära i den snäva, akademiska litteraturvärlden, och ger en edge som medelklasskidsen inte har.

Inte för att Nam Les begåvning behöver någon artificiell slipning. I sju noveller kastar han sig mellan världsdelarna, gräver sig in i människoöden så skilda att det är häpnadsväckande att de har skrivits av samma penna.

Den gemensamma röda tråden är människor som står inför avgörande ögonblick, som har fångats av livets hårkors. En döende konstnär i New York som för första gången ska träffa sin dotter, en båtflykting på Sydkinesiska havet, en 14-årig mördare från Medellín, en amerikansk kvinna som på besök i Iran jämför sina egna problem med en kvinnlig revolutionärs, ett barn i Hiroshima före bomben ...

Nam Le har blivit nästan löjligt hyllad för sin debut, och alla har sin egen favorit bland novellerna, vilket är ett tecken på en stark samling; flest röster faller ändå på titelnovellen ”Båten”, som skildrar mötet mellan flyktingen Mai och en kvinna och hennes son på en dödens guppande båt, där liken slängs över bord.

Men för mig är det den längsta av novellerna, ”Halflead bay”, som lever kvar starkast i minnet, en berättelse om en ung, vilsen kille som plötsligt attraherar skolans prinsessa.

Novellen är uppbyggd som en oundviklig resa mot konfrontationen med hennes brutala pojkvän, samtidigt som hans familj i det tysta kämpar mot vetskapen om att modern är döende, liksom hela den sömniga lilla kuststad vars vatten har blivit utfiskade. En stämning som får sidorna att lukta av saltvatten, skapar illusionen av måsars ödsliga skrän.

Jag har inte läst en så fin novell sedan jag förra våren läste John Cheevers samlade texter.

Nam Le är inte svårläst, inte ansträngande, men under den på ytan förföriskt rinnande prosan finns ett oändligt antal skiftningar, variationer på det märkliga i att vara människa.

Jag är bekymrad för Nam Le. Kan han följa upp en samling som ”Båten”? Om han klarar av att ladda om kommer han att bli en av de riktigt stora.

Annons
Annons
Annons