Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kåranda som förfärar

/

Annons

”Vita rockar bruna skjortor. Nazimedicin och läkare på flykt” av Ulf Högberg (Universus förlag) skildrar ett beklämmande decennium i vårt lands historia, tiden 1935–1945.

Här uppvisas en närmast ofattbar likgiltighet inför människors lidande (från våra myndigheter) och småskuren kåranda (olika läkarorganisationer). Det gällde att hålla judiska läkare utestängda, att hindra dem från att komma hit och att hindra dem som kommit in i landet att verka som läkare. Författaren är läkare och professor i obstetrik vid Uppsala universitet, tidigare Umeå universitet.

Det hade hållits en väldig demonstration i Stockholm i februari 1939 med fackeltåg och diskussioner i Uppsala och Lund på studentkårerna, ja det hade stormat kring detta nya hot, denna ”judeimport”. Man tänker sig att det åtminstone rörde sig om hundratal och man häpnar när det går upp för en att det bara var en ynka handfull personer som sökte arbetstillstånd! Högberg kallar dessa opinionsyttringar för de svenska nazisternas mest framgångsrika kampanj Sverige.

Bakgrunden är bekant. Studentkårerna i Uppsala och Lund röstade om huruvida ett antal judiska läkare skulle tas emot eller få nobben. Majoriteten tyckte det senare. Skälet skulle vara att det rådde arbetslöshet bland läkarna. Ändå var läkartätheten större i Norge och andra länder än i Sverige. Ja, det var ett svagt argument, talet om risk för arbetslöshet när de sökande judarna därtill var så få.

Författaren Peter Weiss har i en bok sammanfattat saken sålunda i ett avsnitt om läkaren Max Hodann (i extremhögerpressen kallad ”den judiska snuskskribenten” och liknande), Weiss skriver: ”som andra emigrerade läkare och vetenskapsmän fick han inte utöva sitt yrke. Av nationalistisk högfärd och rädsla för konkurrens släppte man bara mekaniskt arkivarbete åt de utländska krafterna”.

En talande händelse ägde rum i februari 1939 på Medicinska Föreningen i Stockholm. Man skulle ta ställning till en skrivelse från en kommitté som arbetade för de judiska flyktingläkarnas sak. Dagens Nyheter skriver att det låg åtskillig spänning i luften och att denna då och då kom till uttryck i form av brakande applåder då någon av de många talarna gav särskilt starka skäl för att inte släppa in de tio landsflyktiga kollegerna.

Föreningens ordförande Gunnar Björck höll ett längre anförande där han menade att de utländska läkarna saknade ”förtrogenhet med det svenska psyket”. Den mannen skulle på sextiotalet bli högerpolitiker och beskärma sig över den dåliga moralen i vårt land! En talare påpekade dock att om man beslutade att dessa personer inte skulle få utöva sitt yrke utan avvisas, så skulle man komma att skämmas för det livet ut.

När Esther Lamm, en av de få kvinnliga medicinarna, begärde ordet tystades hon ned. Hon var ju judinna! I en särskild omröstning beslöts att hon skulle förvägras att tala på mötet. Medicinska Föreningens ordförande Gunnar Björck såg i Nazitysklands dominans en europeisk nyordning växa fram.

Förslaget om stöd för flyktingarna avvisades med 236 röster mot 23, en förkrossande majoritet. Till dem som röstade för flyktingarna hörde Nils Högberg, författarens far, dennes bror Gustaf Högberg, Gunnar af Geijerstam, Gunnar Inghe, Gustav ”Skå” Jonsson, Märta Katz-Hermansson (senare gift med CH). När mötet var över gick en studentkamrat fram till John Takman, senare välkänd socialläkare, och sa ”När Hitler kommer är du den förste jag ska knäppa”.

Alla drabbade uppfattade inte trakasserierna i början som något riktat mot dem som judar, utan mera för att de kom utifrån, så med Paul Kallos. Han kom 1933 som flykting och kunde under trettiotalet ta sig fram som assistent och syssla med grundforskning inom allergologi. Han ansökte tio år senare om läkarlegitimation. Läkarförbundet avstyrkte medan expertis inom ämnet förordade honom. Regeringen avgjorde ärendet och Kallos fick sin legitimation men Läkarförbundet gav sig inte.

Hans son Daniel, välkänd kommunpolitiker och professor i pedagogik i Umeå, berättar hur fadern gick upp till Läkarförbundet, visade upp sin legitimation och bad att få bli medlem. Javisst, svarade kontoristen och tog emot medlemsavgiften. Denna sändes emellertid tillbaka med beskedet att han inte kunde bli medlem! Han gick därmed miste om den service som förbundet gav sina medlemmar. Han blev internationellt berömd som forskare och redaktör för en internationellt erkänd tidskrift. Dock erhöll han aldrig någon tjänst vid ett universitet. Först som pensionär blev han hedersdoktor och fick professors namn.

Osunda attityder fanns även efter kriget. 1946 flydde tre medicine studerande från det antisemitiska Polen. De fick plats på den medicinska utbildningen i Uppsala. När de kommit till den så kallade medicinterminen förklarade den, kan man gott påstå, ökände professorn Erik Ask-Upmark på ett offentligt möte att han inte kunde ha de tre studenterna (Jerzy och Nina Einhorn var två av dem) på sin kurs!

Högberg har också skildrat den tyska medicinens förfall med den nya regimen. Inte i någon profession var nazisterna så starka som bland läkarna, bortåt hälften var medlemmar i partiet efter några år. Allt vi räknar som ”progressivt” skulle bort, förebyggande medicin, rådgivning om preventivmedel, möjlighet till abort. Judiska läkare förlorade mer och mer och förbjöds till slut allt praktiserande och försvann in i utrotningslägrens mörker och död.

Av tolv Nobelpris som gått till Tyskland hade sex tilldelats judiska forskare. Men till Sverige var de således inte välkomna. Professor Jan Waldenström kommenterade detta förhållande 1995. ”Det är en enorm skada att inte Sverige fick dessa förstklassiga forskare och kliniker. Den medicinska forskningen hade då kunnat få en snabbare utveckling, på samma sätt som i USA”.

Det här är en mycket innehållsrik och välskriven bok.

Per Runesson

Annons
Annons
Annons