Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

En perfekt klackspark mot litteraturvärldens löjliga hierarkier

Joyce Carol Oates nyutkomna roman ”Jack of Spades” är en svart komedi om den bästsäljande författarens Andrew J Rush livskris. Det är en makaber historia om en författarpseudonym som tar över huvudpersonens liv. Rasmus Landström läser och önskar att det fanns en svensk motsvarighet till Oates.

Joyce Carol Oates, så fördömt skicklig.

I en rolig text i DN för några veckor sedan beklagade sig Jesper Högström över att den intelligenta underhållningsromanen är utdöd i Sverige. I texten tog han Robert Harris som exempel på vad han saknade, en författare som hämtar sina historier ur äventyrsromanens mest överutnyttjade litteraturförråd. Men med finess i intrigen och lågmäld stilistisk elegans lyckas Harris göra förstklassiga thrillers av sin rekvisita. Någon som Harris, suckade Högström, finns inte i Sverige för här måste seriösa författare alltid blinka ironiskt till läsaren när de ska närma sig underhållningsromanen.

Själv kan jag bara instämma i resonemanget, men jag vill ändå passa på att ge ett bättre exempel. För mer än en Robert Harris saknar jag en svensk motsvarighet till Joyce Carol Oates. Oates är en författare som ända sedan 60-talet rört sig sömnlöst mellan stora episka samhällsskildringar, gotiska noveller och noirdeckare. I hennes litterära universum tycks det inte finnas några väggar mellan olika genrer och ingen litteraturform ger intryck av att vara en sidosyssla för henne. Ta hennes senaste roman ”Jack of Spades” till exempel, som kommer på svenska i dagarna. Det är en berättelse om ett ”Falling Down” i författarvärlden, en mörk historia om en man som uppfinner ett våldsamt alterego som tar över hans liv. Och som läsare kan man njuta av en både sinnrikt konstruerad intrig och en frän kommentar till författarvärldens hierarkier.

Boken handlar om Andrew J. Rush som är vad som skulle kunna beskrivas som en litteraturvärldens motsvarighet till en svennebanan. Han bor i en förort till New Jersey där han glider runt i sina Birkenstock och skriver medelmåttiga pusseldeckare. På omslagen beskrivs han som en ”gentlemännens Stephen King”, vilket nog ger fler än mig kräkkänslor.

Just King har för övrigt en betydande roll i boken, Rush är avundsjuk på honom eftersom han säljer i större upplagor och till skillnad från Rush recenseras i New York Times. Och kanske är det därför som huvudpersonen uppfinner författarpseudonymen Jack of Spades, under vilken han börjar skriva mera makabra historier än King.

En dag får Rush ett brev på posten som innehåller en stämningsansökan från en G.W. Haider. Hon påstår att han har stulit hennes berättelser och publicerat under sitt namn. Först blir Rush förfärad, sedan nyfiken, och tillslut bestämmer han sig för att gå på förhöret. Jag kan inte avslöja så mycket mer utan att spoila handlingen, men detta blir upptakten till en bloddrypande historia där Jack of Spades inte bara tar över Rush skrivande – utan även hans liv.

Oates anklagas ibland för att inte kunna skriva humoristiskt. Men den som läser ”Jack of Spades” upptäcker snabbt att det är en noirkomedi på hög nivå som leker med varenda gotisk klyscha. I en scen till exempel bryter sig Rush in i Haiders spökslott, snor en utgåva av hennes egenutgivna roman och lämnar ett elakt spår i Stephen Kings ”Lida” (en bok som handlar om ett fan som trakasserar en författare).

Som om inte detta vore nog blir Rush riven av en Poe'sk svart katt på vägen ut, en händelse som hade kunnat vara fånig. Men Oates skriver den utan ironisk distans och i stunden är scenen kuslig. Exakt detta, skriver jag i mariginalen, är vad svensk litteratur saknar.

”Jack of Spades” är en roman som visar att inga känslor är förbjudna att skriva om för en skicklig författare.

Givetvis kan en bästsäljande författare känna skuld gentemot läsarna för att hen använder underhållningslitteraturens standardrepertoar (en skuld som lätt förvandlas till vrede). Givetvis kan hen känna sig avundsjuk på kollegor som recenseras i New York Times. Men det som skiljer en mästare som Oates från en medioker författare som, säg Jan Guillou, är att den förre kan få känslorna att handla om något mera än bitterhet. Med ett precis lagom avvägt hångrin gör Oates historien till en allegori över ämnen som intertextualitet och kulturellt kapital. Det är oerhört tjusigt.

Själv tänker jag också att ”Jack of Spades” är en kommentar till den offentliga uppdelningen av Oates eget författarskap. Hon får ofta stort uppslagna recensioner av sina episka rundmålningar av det amerikanska samhället medan hennes underhållningsbetonade kortromaner förtigs i medierna (trots att de emellanåt är riktiga pärlor, som ”Mörkt vatten” och ”Våld”). ”Jack of spades” är en roman som riktar en hård klackspark mot litteraturvärldens löjliga hierarkier. Och den träffar mitt i prick.

FAKTA: Ny bok av Joyce Carol Oates, "Jack of spades", översättning: Kerstin Gustafsson (Albert Bonniers)

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons