Annons
Annons
Annons

Fängslande om Freddie Mercury

Skillnaden mellan att läsa en intressant rockbiografi och en tråkig handlar ofta om förutsättningarna artisten har för att nå stjärnorna.

Vem vill läsa om rika, bortskämda internatskolepojkar med allt serverat på guldfat, som The Strokes? Nej, det är kampen för att nå ut trots riktigt dåliga odds, att aldrig ge upp, att drivas av en revanschlusta mot den dåliga pokerhand livet gett dig – däri ligger den respekterade fascinationen för de rockmusiker som blivit legendariska. Få har haft sämre förutsättningar än Queens Freddie Mercury. Född som Farrokh Bulsara i Zanzibar utanför Tanzanias kust, son till föräldrar som följde den religiösa, monoteistiska zoroastriska tron – en tro som strängt förbjuder homosexualitet – ivägskickad några hundra mil som sjuåring helt ensam för att gå i skola i Indien...

Hela det här startskottet på Jones biografi över mannen som gav världen dess originellaste singellistetta, ”Bohemian Rhapsody”, är engagerande välskrivet. Här beskrivs Mercury som ett grubblande barn, väldigt blyg och med komplex för sitt enorma överbett. Den totala motpolen till den fulländade, extroverta showman som hela världen fick bevittna under Queens historiska uppträdande under Live Aid-galan 1985.

Med ankomsten till England börjar så den långa kampen att övervinna komplexet för utseendet och skuldkänslorna gentemot föräldrarna för sin dolda homosexualitet. Här hittar Mercury sina tre bandmedlemmar som under namnet Queen så småningom skulle erövra världen, skriva om regelboken för arenakonserter och under tiden passa på att vara romerskt hedonistiska, med droger, sex och dekadens på dagordningen.

Men i författarens idoga intervjuarbete under biografins tillkomst är det uppenbart att Freddie Mercury hela tiden brottades med sig själv, trots ett liv i lyx. Han drogs ofta till lågutbildade män för tillfälliga, sexuella förbindelser där han var överdådigt generös och ändå blev illa behandlad. Parallellt med livet i rampljuset på världens stora scener vistades Queens sångare i skuggan på gaybarer i Tyskland. De här två sidorna av personligheten känns som en dragkamp i Mercurys själ och den påhittade, extravaganta scenmänniskan jämförs i boken med Elton John vid samma tidpunkt. Nu hade ju Elton John en makalös tur, som trots samma oskyddade leverne inte drabbades av aids.

Bokens sista del är en smärtsam beskrivning hur Mercury långsamt tynar bort i aids, hur han, som ritat om musikkartan, bara låter den innersta skaran av vänner se honom i sjuksängen där han kissar ner sig fjärran från den pråliga stjärnglansbild omvärlden applicerat på pojken från Zanzibar. Ändå finns det vackra ögonblick i slutet, föräldrarnas acceptans av sin sons sexualitet är ett gripande moment.

Lesley-Ann Jones bok är djuplodande, men ändå lättläst och en fängslande skildring av en tvivlande rocklegend. Legender lever kvar långt efter sina sista andetag. De flesta människor som har vistats i en hockeylada säkert hört Queens ”We Will Rock You”, ”We Are The Champions” eller ”The Show Must Go On” från läktarplats. De kan till och med vara födda tio år efter att Freddie Mercury dog 1991. Det här är sånger som fortfarande lever sitt eget liv två decennier efter sångarens död. De flesta av oss har, vetandes eller ovetandes, en koppling till Freddie Mercury.

Annons
Annons
Annons
  • NY BOK

    Lesley-Ann Jones

    "Freddie Mercury – den definitiva biografin"

    (Norstedts)

Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons