Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ferrantes mästerverk – Lila kommer aldrig att släppa taget

AB Kulturs litteraturkritiker Lennart Bromander har läst sista delen i Elena Ferrantes epos om väninnorna Lila och Elena. Den fullbordar ett absolut mästerverk.

Annons

Den svenska utgåvan av de fyra delarna av Elena Ferrantes fascinerande Neapel-epos har kommit ut i rask takt och redan nu ett drygt år efter den första delen är den hett emotsedda sista delen, "Det förlorade barnet", här.

Därför ska det först av allt sägas att Johanna Hedenberg har gjort ett storartat översättningsarbete på så kort tid. Hon har inte bara arbetat snabbt, språket flyter naturligt och är så övertygande, att man bara enstaka gånger börjar undra vad det egentligen kan ha stått i originalet.

Och det är viktigt att språket i de här romanerna flyter fritt och naturligt, för läsaren tenderar att ta till sig texten i rasande takt. Man fångas ohjälpligen, och även i sista delen kommer flera överraskningar, som får en att häpet rycka till.

Dock vet man ju hur det går till sist, eftersom första delen inleds i nutid med att Elena, den berättande av de två neapelväninnorna, får veta att Lila, hela romansvitens demoniska motor, är försvunnen. Hon har lyckats med vad hon så ofta talat om, att upplösa sig själv utan att lämna några spår. Jo, ett märkligt meddelande når Elena, men vad det är ska inte avslöjas.

Helst inget annat heller bör avslöjas i förväg, men redan titeln på denna sista del anger något mycket dramatiskt och viktigt som händer: här förloras ett barn. Och inte bara förloras, det försvinner, förmodligen rövas bort, och ingen får reda på hur, vare sig Elena, Lila eller läsaren. Detta får en fullkomligt genomgripande betydelse främst för Lila men samtidigt för hela historien.

Här är jag för första och enda gången inte riktigt med på noterna i Ferrantes berättelse. Vad tillför egentligen det förlorade barnet historien? Blir inte den märkliga kampen mellan de symbiotiska väninnorna därigenom snedvriden på ett olyckligt vis? Jag hade velat veta vad som skulle ha hänt om inte barnet försvunnit. Hur hade då historien mellan Elena som bröt sig loss och Lila som blev kvar kunnat slutföras? Den här tragedin är inte en integrerad och logisk del av själva grundhistorien.

Detta stör mig, men det hindrar inte att Elena Ferrantes romansvit framstår som ett absolut mästerverk, en oerhört rik och mångbottnad skildring, inte bara av en speciell vänskap i en speciell miljö utan också en raffinerad och intrikat gestaltning av Italiens utveckling under andra hälften av förra seklet.

I första delen, när Elena och Lila är småflickor, befinner vi oss i ett lokalt klansamhälle, begreppet ”Italien” betyder knappast något. Men alltmer bryter sig den norditalienska, moderna världen in, och inte bara för att Elena tar sig ur det slutna lokalsamhället.

Det försiggår i alla fyra romanerna en kamp mellan mentaliteten i den brutala familje- och klanbaserade världen i Neapel-förorten och en värld, där lojaliteter ser helt annorlunda ut eller snarare saknas. Särskilt i tredje delen är detta lysande gestaltat.

Men till syvende och sist är det främst den märkliga Lila, som är själva hjärtpunkten i Elena Ferrantes romansvit. Hon är genial och passionerad, en gestalt som påtagligt är ”larger than life” men innesluten i den klanmiljö, som hon visserligen behärskar men bara kan ta sig ur via Elena.

Hon framstår som en närmast ikonisk förbindelselänk mellan det gamla klansamhället och ett modernt Italien, skarpsynt och genomskådande men samtidigt utan möjligheter att bryta sig loss. Det är därför hon ställer sådana kompromisslösa krav på sin väninna. Något som Elena aldrig riktigt förstår.

Lila är en oerhört komplex romangestalt, som aldrig kommer att släppa den som en gång lärt känna henne.

FAKTA: Ny bok av Elena Ferrante, "Det förlorade barnet", övers. Johanna Hedenberg (Norstedts)

Annons
Annons
Annons