Annons

Franzenfrossa

/

Ett tecken på att en författare är riktigt stor är att han får ge ut en bok med samlade texter från arkivet, spridda skurar av prosa som paketeras till en helhet med sken av samband. Jonathan Franzen, som knockade världen med ”Frihet”, är så stor som en romanförfattare kan bli i dag.

Denna bokkategori där en författares alla essäer, tal, bokrecensioner och andra små textstumpar från de senaste åren samlas har med internet, där det mesta kan grävas fram, tappat sin relevans något. Många av texterna i ”Längre bort” går att hitta på nätet. Förut var dylika samlingar den enda chansen att få tillgång till en författares samlade produktion, numera är det inte lika omöjligt men som Franzen-fan tjänar man mycken möda.

Att läsa Franzens samlade journalistik från senare år blir en frestelse som jag inte kan motstå, även om jag föredrar honom som romanförfattare. I hans journalistiska berättarröst finns det för mycket av den dryga amerikanska sida som han visade upp under Bokmässan i Göteborg.

I ”Längre bort” får vi följa med honom på fågelresor över hela världen (han är hängiven ornitolog), läsa om hans känslor efter vännen David Foster Wallaces självmord, läsa hans fiktiva intervju med delstaten New York och ta del av hans gnäll om mobiltelefoner. Störst utbyte har jag av hans essäer om flera författarskap, mer eller mindre perifera. Han introducerar med stor passion läsaren till författare som Alice Munro och Donald Antrim. Franzen har svenska anor, och han håller deckarduon Sjöwall/Wahlöö högt och skriver här entusiasmerande om Martin Beck i essän ”Om ’Den skrattande polisen’”. I dessa texter om andra författare visar Franzen en hängiven, närmast besatt tro på litteraturens kraft och betydelse. Hans texter om David Foster Wallace tillhör den amerikanska litteraturhistorien.

I romaner som ”Frihet” finns samma civilisationsgnäll som i artikeln ”I just called to say I love you”, men i romanen sprids gnället över många människor och delar, medan det i denna text koncentreras i en röst och får läsaren att rikta blicken mot författaren själv och, i värsta fall, se en snarstucken gnällgubbe av rang. Samtidigt som jag repelleras av denna del, finner jag, likt många av Franzens fan, en gelike i upplevelsen av att leva i en civilisation som har spårat ur. Franzen kan ha en drastisk, svart humor, men i botten är han en författare med stort allvar.

”Längre bort” är en bok som bör marineras länge på nattduksbordet, inte läsas över ett par dagar som jag gjorde. Läs en text då och då mellan andra böcker. Jonathan Franzens tegelstensromaner går sluka, men hans kortare texter är lätta att överdosera med risk att förstöra författarskapet helt för läsaren.

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons