Fulvård eller finvård?

90-åriga Oscars kropp hänger inte riktigt med alla gånger. Men han är glasklar i skallen. Han misstänker att hans dementa fru Gerda vanvårdas.

En kväll tar sig Oscar in osedd på äldreboendet över natten. Han spionerar från en städskrubb. Personalen sätter blöjor på patienterna redan klockan sju, låser avdelningen och går. Larmknappar lyser utan att någon bryr sig. En farbror har bajsat ner sig, en tant instängd bakom galler för att inte ramla ur sängen jämrar ”ajajajaj”.

Men det blir en fin natt trots allt. Gamlingarna väger fjäderlätt efter att sällan lyckas få i sig tillräckligt med mat själva. Till och med Oscars krafter räcker för att få över den bajsiga farbrorn i en rullstol och in i duschen. Sen tänder han adventsljusstaken i samlingsrummet och kokar spetsat te åt alla som vaknar.

Oscar är en av två huvudpersoner i Josefine Sundströms nya roman ”Boel och Oscar”. Boel är som hörs den andra, en 60 år yngre och djupt deprimerad konstgallerist.

Både Oscar och Boel har varit med om stora sorger som de inte kommer över. De är grannar med varsin fantastisk paradvåning i en fastighet som en gång varit bankpalats. Oscar var på sin tid arkitekten bakom husets varsamma renovering. Tyvärr förordar nu en majoritet av de boende att inrätta en modern relaxavdelning som skulle totalförstöra unika byggnadsdetaljer.

Oscar och Boel blir oförmodade vänner över generationsklyftan. Berättelsen ger återblickar och skildrar hur de sent omsider kommer över sina respektive problem och vidare i livet.

Men i en annan mening är den här romanen en larmrapport om ett samhälle som byggdes lika stabilt som bankpalatset – men som är så lätt att förstöra. Ett samhälle som hotas av obetänksamma nyordningar och som exempelvis inte respekterar de människor som var med och formade det. När Oscar uppmärksammar en politiker på den ovärdiga äldrevården, ser politikern bara Gerda som ett lockande ”case” som kan ge röster i valet.

En motbild ges när Boel får anledning att besöka ett hospice. Också på Vallmolunden vårdas patienter under sin sista tid men i detta dödens väntrum finns mänsklig värme, tillräckligt med hjälpande händer och möjlighet att beställa ett årgångsvin.

Josefins Sundström har tidigare skrivit den fina kvinnoskildringen ”Vinteräpplen”. ”Boel och Oscar” är lite tunnare i personteckningen och rapsodisk, men mycket gripande i bilden av vårdens diametralt olika världar.

Boken har två spår– att våga leva, och att få dö med värdighet – som aldrig riktigt löper ihop. Kanske borde den fått vara frö till en mer omfångsrik och komplex berättelse.

  • Josefine Sundström

    ”Boel och Oscar”

    (Forum)

Dela
  • +1 Intressant!