Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gräset sjunger i Västerbotten

/
  • SKRIVER PÅ DIALEKT. Dialogen i Anita Salomonssons nya roman är skriven på skelleftebondska. Vår recensent Therese Eriksson uppskattar vanligtvis inte historiska romaner, men får efter läsningen av Salomonsson lust att plocka ner Moa Martinson, Kerstin Ekman och Elsie Johansson från bokhyllan.

Lika som kärlek. Det är när ett vittne vågar göra det, jämföra Margareta Johansdotters och Stafträskarns försyndelser med självaste kärleken, som hela församlingen drar efter andan.

Annons

 Detta utomäktenskapliga band, tycktes alltså inte bara som en driftens nyck, utan faktiskt som en riktig kärlekshistoria. Om det gör saken bättre eller sämre, är svårt att avgöra.

Å ena sidan är det förstås ett försonande drag, å andra sidan ett än större svek som är svårare att förlåta samtidigt som kärlek dessutom också kan avfärdas som trams. Det är tidigt 1800-tal på den västerbottniska landsbygden och nämnda Margareta Johansdotter står tillsammans med sin älskare, dessutom fadern till hennes lilla dotter, inför rätta för att ha bragt sin make om livet och bedrivit otukt. 20 års fängelsevistelse, förlagd till Spinnhuset i Stockholm, blir domen.

Anita Salomonsson delar födelseår, 1935, och födelseort, Hjoggböle, med P O Enquist. Tillsammans med författare som Sara Lidman och Torgny Lindgren hör de till en ovanligt kraftfull skara berättare med rötterna i Västerbotten. Hur kan detta landskap (och en sådan pytteort som Hjoggböle) hysa alla dessa röster, undrar man ofta söderifrån. För den som någon gång i sitt liv levt i det västerbottniska landskapet, är frågan snarare omvänd: varför är de inte fler? Inte på någon annan plats där jag vistats en längre tid, har berättandet tyckts så självklart, så inneboende i varje beståndsdel av tillvaron. Gräset sjunger i Västerbotten. Eller ja, myren kanske.

Litterärt framstår Anita Salomonsson dock mer som en blandning av Elsie Johansson – med vilken hon har gemensamt att ha debuterat sent i livet, Salomonsson var 59 år när hennes första bok gavs ut – och Marianne Fredriksson. Här finns det johanssonska barska, sunda förnuftet på ett rätt skickligt sätt parat med den lite kletiga andlighet som karakteriserar Fredrikssons verk. Tillsammans med den tydliga förankringen i ett specifikt landskap, gör denna kombination Anita Salomonsson till en sådan författare som ständigt påminner om den ena och den andra, men som i slutändan framstår som tämligen egensinnig.

I ”Lika som kärlek” får vi följa den stolta, starka Margareta genom livet, från det att hon lite oväntat blir friad till av Nils, via den stora passion hon drabbas av i mötet med Stafträskarn och fram till att hon avtjänat det långa straff hon fick för sina brott. Det är i många bemärkelser en klassisk skildring av kvinnor, klass och landsbygd – en genre som är den svenska läsaren välbekant.

Mindre vanligt är kanske, även om inte minst Sara Lidmans verk sjöng av det, den starka betoningen på det dialektala. I princip hela dialogen är skriven på skelleftebondska, något som inte alltid är alldeles lätt att förstå sig på. Under två års tid, när jag arbetade inom äldreomsorgen i Skellefteå, fick jag utmärkta gratislektioner i bondska. Det gör att fraser som ”hur riktigt jer he ve de?” (hur är det med dig egentligen?) och ”he lönsch int’” (det är ingen idé, det lönar sig inte), är som balsam för en nostalgisk själ. Det är klart värt mödan att läsa dialogen långsamt, bondskan bär på sina hemligheter och på nycklar till hela berättelsen.

I övrigt är inte Salomonssons roman någon särdeles ansträngande läsning, tvärtom. Hon lämnar inget huvudbry åt läsaren, utan gör tjänstvilligt hela jobbet själv. Det är bara att bläddra och svepas med. Inte så dumt alls. ”Lika som kärlek” är berättelsen om ett hårt kvinnoöde i en tid som tycks oss allt längre bort. Det är en bok att lära sig av, om Sverige genom tiderna i allmänhet och om kvinnohistoria i synnerhet. Är det passé att tala om kvinnohistoria numera? Det borde det inte vara. Jag brukar inte uppskatta historiska romaner, men Anita Salomonsson skriver sin 1800-talsberättelse i en tradition som får mig att längta efter att plocka ner Moa Martinson, Kerstin Ekman och just Elsie Johansson från hyllan igen.

Annons
Annons
Annons