Annons

Hans självrannsakan verkar ärlig

Det härligaste med teaterchefen Pär Johanssons bok ”I huvudet på en normalstörd” är de kärleksfulla porträtten av skådespelare i Glada Hudik-teatern.

Budskapet når fram, han är djupt tacksam över att ha fått lära känna och arbeta med Toralf Nilsson, Maja Karlsson, Bosse Östlin, Theresia Widarsson, Bengt Hallberg och alla de andra som han kallar sina kompisar.

Vokabulären är besvärlig och viktig. Vi slirar mellan orden utvecklingsstörd, sjukpensionär, boende, brukare och diagnoser. Vad teatergruppen i Hudiksvall har arbetat med är utveckling och växt. Fokus har legat på förmåga mer än oförmåga.

Säkert känner sig många som länge arbetat inom omsorgen orättvist anklagade för rigiditet och fantasilöshet. Men Pär Johansson vill inte bara påverka organisationen, han vill förändra allas våra attityder gentemot avvikelser och olikheter. Han drar sig inte för att tala politik, konfrontera Sverigedemokraterna och påminna om Hitlers utrotningsprogram.

Mamman till en av Pärs kompisar fick inte in sitt nyfödda barn efter förlossningen. I stället fick hon adoptionspapper. Så nära i tiden ligger alltså denna syn på handikappade som oönskade och mindre värda. Hon behöll sitt barn och ångrade det inte.

Till en del är Pär Johanssons bok ett försvarstal efter anklagelserna från ”Uppdrag granskning” och Janne Josefsson om utnyttjande, orättvisor och egen vinning. Vad är till exempel lika värde?

Josefsson hävdar att det är att tjäna lika mycket. Johansson håller inte med. Han vill lyfta fram att det finns människor som trivs med enkla rutinarbeten och begränsat ansvar, och att de är lika värdefulla. Han vill skapa jobb som tillåter dessa människor att bidra till samhället med sin egen kompetens.

Ett exempel är Ica-koncernens jobbsatsning på den här gruppen. Projektet som Pär varit med om att starta involverar nu sjuhundra butiker och Mats Melin fick rollen som Ica-Jerry. En butikschef säger att han trodde att de nyanställda led av sjukdomen Downs syndrom. ”Nu har jag insett att det istället är jag som har lidit av en sjukdom som heter fördomar”.

Musikalerna kom efter en inledande tröghet att dra fulla hus och tog ensemblen till Cirkus i Stockholm och Broadway och till tv och filmduken. Pär Johanssons sommarprogram fick mycket uppmärksamhet och han har faktiskt åstadkommit att en större allmänhet gått från näst intill äckel inför avvikande beteende till förståelse och varm uppskattning.

Pär Johanssons självrannsakan verkar ärlig, när det gäller hans flykt från familjeproblem till arbetet. När hans son fick leukemi tog mamman ansvaret, medan Pär först förtvivlade och sen hoppades på det bästa och satsade ännu mera på jobbet.

I dag är pojken frisk och pappan skäms över att han som coachade andra inte kunde hantera sitt eget liv bättre.

Återkommande plockar han fram Toralf ”Elvis” Nilssons erfarenhet av närkampen med smärta och sorg, en orsak att välja glädje:

”Varför ska man vara dum när man kan vara snäll? Varför ha det tråkigt, när man kan ha det roligt!”

Att leva i nuet, det kan oftast Pärs kompisar.

Anne Brügge

  • Ny bok

    Pär Johansson/Petter Karlsson

    ”I huvudet på en normalstörd”

    (Forum)

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons