Annons
Annons
Annons

Idolfällan

Var står du i frågan Carola? Den frågan skulle kunna användas som alternativ till att leta efter puls för att finna livstecken hos någon. Den människa som inte har en åsikt om Carola Häggkvist lever inte.

I anglosaxisk journalistik finns det en tradition av att göra personporträtt utan att intervjua personen ifråga, en genre som aldrig riktigt har behövt kläckas ur ägget i Sverige eftersom våra celebriteter mer finns i granngården än som avlägsna stjärnor på himlen. Fördelen med personporträtt skrivna på avstånd är att författaren inte riskerar att drabbas av Stockholmssyndrom, bli ett språkrör för kändisen.

Efter ett liv i offentligheten ända sedan genombrottet som 16-åring med ”Främling” 1983, saknas det inte heller direkt researchmaterial om Carola.

”Att bli känd ung och att behålla berömmelsen – hemligheten bakom att kombinera de två är beroende av körtelfunktion: allt hänger på energi”, skriver kritikern Kenneth Tynan i ”A view of the english stage”. Och få artister har Carolas energi, med ögon som direktkopplade till en reaktorhärd och en röst som en svald stormvind. I tre decennier har monstertrucken Carola plöjt genom det svenska medielandskapet, och i hjulspåren har hon lämnat schlagerglitter, biblar, arga bögar, en norsk predikant, vindmaskiner, knäppa citat och fans som älskar henne över allt annat.

Att leva hela sitt vuxna liv i offentligheten är inte unikt, men få blir allmän egendom på samma sätt som Carola. Därför är hon intressant som ämne för en bok, även för oss som inte får mysrysningar av hennes tonartshöjningar.

Journalisterna Johanna Koljonen och Andreas Ekström har tillsammans snickrat ihop detta rosa altare till idolen. En välskriven text för att vara en artistbiografi.

Redan i titeln, ”Främling”, sätter de fingret på att en av Sveriges största artister inte är som oss, vad nu ”oss” är, utan att hon är en främling i det förfallna folkhemmet, en sångerska som med sin större-än-livet-röst och religiositet mer liknar en amerikansk import fylld med aspartam.

Tidigt i läsningen slås jag av hur skönt det är att läsa en text om Carola där fokus direkt läggs på hennes röst. Men artisten Carola försvinner snart bakom idolen Carola och sedan kändisen Carola och, framför allt, frikyrko-Carola. Boken utvecklas till något som lika mycket liknar en historik över den svenska frikyrkan – med Livets ord som slutdestination i denna tveksamma evolution – som ett artistporträtt. Å ena sidan seg läsning, å andra sidan går inte frikyrkans roll i samhället att separera från den misstänksamhet som har mött Carola under hennes karriär. Hennes gudstro var lite söt när hon vann ”Melodifestivalen” första gången, men i de breda folklagren blev hon snabbt suspekt i och med medlemskapet i Livets ord och äktenskapet med Runar Søgaard, en blond Jesus-nallebjörn som skapade rubriker med sitt rådjursjagande från sovrumsfönstret.

”(...) Carola Häggkvist är inte en popsångerska som förstört sin karriär genom att envisas med sin religiösa musik. Hon är en oerhört framgångsrik kristen artist som också haft stora framgångar i profana popsammanhang”, skriver författarna.

Boken har många intressanta infallsvinklar, såsom den pinsamhet som medföljer att vara ett Carola-fan (och hur man handskas med den), försöken att ringa in vad som är star quality och hennes komplicerade relation med homosexuella.

Koljonen och Ekström har skrivit boken av kärlek och beundran och skriver inledningsvis fint om varför de har henne i sina hjärtan. Men den sympatiska grund som finns bakom boken ruttnar snart och blir dess stora problem. En ton av försvar av Carola som sätter upp allt fler skyddande kravallsköldar i texten. Detta behov av att försvara henne säger indirekt lika mycket, om inte mer, om Carola som författarnas popsmarta analyser.

Annons
Annons
Annons
  • Andreas Ekström och Johanna Koljonen

    ”Främling – en bok om Carola”

    (Weyler förlag)

Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons