Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan Kallifatides fortfarande skriva?

Theodor Kallifatides är en av de finaste stilisterna i vår tid. Men han tror att han inte längre kan skriva. I dag kommer trots allt en ny bok. Dan Sjögren har läst den.

Annons

Författaren Theodor Kallifatides skriver om sitt behov av att skriva.

Vid 33 är man passé, sjöng Hasse och Tage. Författares marginaler är mindre snäva, där går gränsen vid 75, "sedan händer något med dem". Det fick Theodor Kallifatides höra när han var 77. Han hade redan innan drabbats av skrivkramp och bestämde sig då för att sluta skriva och övergav sin skrivarlya.

Det han då upptäckte var att livet mer eller mindre tog slut, ja de delar som kanske betydde mest för honom. Om denna svåra skilsmässa från sig själv berättar han i en ny bok, "Ännu ett liv".

Kallifatides saknar till exempel alla de rutiner som hörde ihop med skrivandet, allt från rökningen till samtal med grannarna, från läsning till mötet med den egna texten. Tillvaron blir egendomligt ihålig när han inte kunde skriva om den.

Samtidigt är det ju ändå det han gör – men utan riktning eller utstakade mål. Det mesta på sidorna verkar i stället ske på en höft. Plötsligt kan han börja berätta om sin okuvliga mormor, plädera för asylrätten eller gå till rätta med EU.

Det kan bli lite svepande. Miljöpartiet har "kört vilse" och socialdemokraterna bjuder bara på "gammal skåpmat", slår han bara fast, kort och gott. Men texten tätnar när han talar om döden, han har "en stor kyrkogård i hjärtat".

Och han skriver förstås, som så ofta, om emigration och exil. Värst är fortfarande saknaden efter modersmålet. Familjen har det visserligen bra här men ändå växer tomheten i honom.Sommaren kommer och de åker till Gotland. Och så berättar han rapsodiskt om vad som hänt sedan 1971 då de skaffade sig hus på ön. Sverige rör sig åt alldeles fel håll, menar han, samtiden deformeras, bildningen urholkas, landet befinner sig på ett sluttande plan.

Det är väl inte kåserier, texterna har för mycket substans för det, men tonen och tankarna om livet i vardagen med sina förtretligheter och glädjeämnen hör hemma i den genren.

Så gör han och frun en resa till Aten. Andra stater skändar Grekland, upptäcker han, där statsskulden ligger på "astronomiska nivåer". Med sitt personliga bagage kan han se vad som händer: hur det var och hur det blivit. Han möter en ny fattigdom som är "vidrig". Där saknas den "värdighet som fanns förr". Det land han minns är borta. Det är inget dåligt reportage.

Minnena har förlorat sin kraft, det är därför han inte längre kan skriva, tror han. Men lika viktigt är nog att texterna saknar ett självklart, handfast ämne. Det här är ju en bok som handlar om sig själv. Han skriver om att han inte kan skriva, om en text som inte vill bli till. Samtidigt berättar han roande, rörande och klokt om små episoder, möten, minnen och människor och han går öppet tillrätta med sig själv. Mest liknar väl texten en dagbok, den har samma direkthet och oväntade tankesprång.

Kallifatides svävar, skrev jag om en av hans böcker i det förflutna, mellan två kulturer, men han är någorlunda hemma i den hemlöshet detta innebär, i första hand eftersom språket blir en särskild boning för honom. Nu är han inte hemma där heller.

Kallifatides är ju annars en av de finaste stilisterna i vår litteratur. Han skriver vackert nu också även om han själv emellanåt är missnöjd med resultatet.

Författaren besöker sin grekiska hemtrakt med anledning av att man där vill uppkalla en skola efter honom. Han är med när elever och lärare framför ett antikt drama och det är en stark upplevelse också för läsaren. Och till slut lyckas Kallifatides också sluta den cirkel man inte riktigt anade att han ändå drog upp.

Fakta: Ny bok av Theodor Kallifatides , "Ännu ett liv" (Bonniers)

Annons
Annons
Annons