Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärnkraftsböcker laddade med känslor

/
  • Åsa Moberg är förvånad över intresset för hennes kärnkraftsbok. Efter folkomröstningen var frågan iskall, säger hon. Här på Moderna museet där en annan kärnkraftsmotståndare står för konsten: Kraftwerks Ralf Hütter.

Bilder från Fukushima bränner fortfarande bakom ögonlocken, samtidigt som klimat­ångesten växer. Kärnkraften är åter på agendan – men vilken väg ska vi gå? Vårens bokflod vill visa riktningen.

Annons

Två engagerade författare, två synsätt och två aktuella böcker. Åsa Mobergs bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” kommer samtidigt som den forne miljöikonen och numera kärnkraftsförespråkaren Mark Lynas ”Nuclear 2.0”.

I USA kommer dessutom ”Fukushima: The story of a nuclear disaster”, där tre forskare varnar för att olyckan kan upprepa sig.

Är det en möjlighet för en intresserad läsare, lika bekymrad för framtiden i Fukushima och Tjernobyl som för skenande koldioxidutsläpp och ett rubbat ekosystem, att komma till insikt?

Åsa Moberg bodde i uppländska Gimo, en halvtimme från det planerade kärnkraftverket i Forsmark, när kärnkraften på 1970-talet blev en politisk fråga. Bygget var en sevärdhet och hon var en av de som åkte för att titta på den enorma gropen. Några år senare havererade kärnkraftverket i Harrisburg, USA, med följden att Olof Palme gjorde helt om och gick med på centerns krav på folkomröstning.

– Jag blev väldigt gripen av kärnkraftsfrågan inför omröstningen, men när den var över blev frågan iskall och har inte kommit tillbaka, berättar hon.

”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” är en historisk genomgång av världens kärnkraft, men lika mycket ett debattinlägg.

– Det är numera uppenbart att kärnkraft inte fungerar ekonomiskt. Det är tråkigt att det blev så mycket som det blev, men nu har vi vår chans att få slut på det, slår hon tveklöst fast.

I Japan skenar koldioxidutsläppen sedan en rad kärnkraftverk har stängts, och i Tyskland dröjer det innan kolkraftverken är avvecklade. Åsa Moberg lyfter fram svensk vindkraft, som producerar mer energi än en reaktor per år. Lägg till det solkraft i sydligare länder, biobränsle och en halverad energiförbrukning (ett politiskt mål till 2050), så ser framtiden hoppfull ut, menar hon.

Det hoppet har Mark Lynas tappat. I sina böcker ”Oväder” och ”Sex grader” fick han upp världens ögon för hur illa det är ställt med vår planet. Med en solid naturvetenskaplig grund vann han miljörörelsens hjärta - till den dagen hans förra bok kom, ”Guds utvalda art”.

– Jag insåg det omöjliga i att lösa problemet med enbart vind- och solkraft och tänkte om. Snart missar vi chansen att bromsa klimatförändringarna, berättar han från hemmet i Oxford.

Räddningen stavas teknik, enligt Lynas. Vi talar med varandra i var sin mobiltelefon, en självklarhet i dag. Samma tilltro borde vi ha till kärnkraft och genmodifierade grödor, pläderar han i ”Guds utvalda art”.

Hybris, menar miljörörelsen. Själv ser Mark Lynas sitt avhopp som en följd av erövrade insikter och lägger i sin nya bok, ”Nuclear 2.0”, fram en mängd siffror som backar upp hans vision om en kol- och fossilfri energiförsörjning med vatten- och kärnkraft.

Och han tar medvetet ut svängarna. I Fukushima har hittills inga skador till följd av strålningen uppdagats, skriver han, och hävdar också att i Tjernobyl var de psykosociala effekterna långt värre än strålskadorna.

Mark Lynas och Åsa Moberg håller till i varsin ände av kärnkraftsskalan, men i retoriken syns likheter. De är tvärsäkra och frustrerade: Varför ser vi andra inte uppenbara fakta?

– Jag känner att jag borde ta lektioner av Hans Rosling, som lyckas göra statistik begripligt, för att nå ut med fakta, suckar Åsa Moberg.

Kanske är det engagemanget som står i vägen, som gör att de främst når de redan frälsta?

– Människor har svårt att ändra ståndpunkt och engagemanget i kärnkraften har varit starkt. Antikärnkraftrörelsen är mäktigare än klimatrörelsen, säger Mark Lynas.

Åsa Moberg bekräftar bilden. Hon känner ingen som var emot kärnkraft vid folkomröstningen, som senare blivit för. Eller tvärtom, man byter inte sida.

– Vissa frågor går det troll i, det skapas frontlinjer som bara kan ruckas av ett generationsskifte. Men där är vi nu, säger hon.

Annons
Annons
Annons