Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lämpligt eller olämpligt sex?

/
  • Utan förutfattade meningar. Lotta Lundberg har skrivit en lika frustrerande som givande roman om sexuella gränser.

Annons

Lotta Lundbergs ”Ön” kommer flytande i kölvattnet av två debatter om sexuella gränser. Dels #prataomdet på Twitter – belönat med Stora journalistpriset som årets förnyare 2011 – där exhibitionistiska medieprofiler gav oss en inblick i sina sexliv, vare sig vi ville eller inte, dels i den infekterade historien om ett par från Sandviken vars barn fråntogs dem efter misstankar om sexuella övergrepp.

Nätåsikterna om vad som utgör ett sexuellt gränslöst beteende når även paradisön i Lotta Lundbergs roman, en isolerad brittisk koloni i Stilla havet bortglömd av alla. Först när turister på ön anmäler sexuella övergrepp riktas det mediala Sauron-ögat mot ön.

På ön bor den svenska läkaren Olivia, som efter två decennier har blivit en del av ön och som hamnar i kläm när stämningen börjar koka. Hon står mitt emellan värderingarna som finns där ute i stora världen och den kultur som finns på ön.

Romanen växlar i perspektiv mellan Olivia och den grupp av socialarbetare som kommer till ön för att utreda vad som har hänt. Inte bara utreda de konkreta anklagelserna från turisterna, utan även utreda hela det sexuella klimatet på ön.

Efter att ha lämnats vind för våg i många år ska plötsligt öborna pressas in i den snäva mallen för vad som är acceptabelt sexuellt beteende i en annan del av världen. Med sin kluvna blick kan Olivia se hur livet på ön, med orgieliknande danser på Udden och sexuellt lösa konturer, ter sig utifrån.

Som svensk författare kan Lotta Lundberg inte skriva en roman som ger några svar på frågorna som hon ställer. Det är en berättelse som inte kan ta ställning. Resultatet blir en roman som är den mest nyansrika som jag har läst på länge. Som läsare kastas man vilt mellan ståndpunkterna. Ena ögonblickets säkerhet om vad som utgör olämpligt sexuellt beteende förbyts i det följande ögonblicket till en medvetenhet om den egna kulturellt färgade blicken.

När man tror sig ha lyckats tränga in författaren i ett hörn, ringat in hennes egen synvinkel, går hon upp i rök och glider undan.

Komplexiteten i romanen ligger i just de otaliga nyanser som finns, inte i språket i den egentligen raka berättelsen. Den inre driften att se i svartvitt retas understundom till vansinne av hur Lotta Lundberg hittar skiftningar i allt.

Bakom ”Ön” finns en lös inspiration från ett verkligt fall, men till skillnad från i de ovan nämnda debatterna, är det befriande att kunna diskutera dessa frågor som fiktion utan att en kladdig verklighet finns som ett svårläst facit. Lotta Lundberg har skrivit en roman som är lika frustrerande som den är givande.

Annons
Annons
Annons