Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läsfest om Marie-Louise Ekman

/

Annons

Förra vintern ramlade jag in i en webbserie och blev fast, förtrollad. "Den dramatiska asylen" är ett verk av Marie-Louise Ekman, en mobilfilmad serie i 50 korta avsnitt om livet på en stor teater. Oerhört rolig och mycket absurd. Med Dramatens skådespelare i full frihet i en historia som kretsar kring teaterchefen och hennes vardag och som så småningom rör sig ner genom teaterhuset till dess källarvalv.

En sorts sammanfattning eller konstnärlig bearbetning av konstnären Ekmans sex år som Dramatens chef. (Exmaken Carl Johan De Geer beskriver entusiastiskt webserien som "det bästa hon har gjort".)

Nu är Ekman också aktuell i bokform. Klas Gustafson, erfaren konstnärsbiograf, har intervjuat och skrivit hennes liv i en stor och generös bok där Marie-Louise Ekman tonar fram som en chosefri, ärlig och öppen person.

Jag syftar nu inte på den öppenhet som hon demonstrerade som ung konstnär när hon dels visade upp sig själv naken på film och bilder, dels utmanade med bajs som motiv i vissa målningar. I stället blir jag imponerad av hennes förmåga att se på sitt förflutna utan behov vare sig av att hämnas oförrätter eller skyla över nederlag. Och ändå har hon behållit sin radikala kärna: hon tycks inte förföras av pengar och hon genom åren faktiskt bedrivit en lågmäld och effektiv kamp för kvinnors rätt att finnas, ta plats och uttrycka sig utifrån egna erfarenheter.

Själv startade hon i kaos. En disharmonisk familj, pappa Walter Fuchs drack för mycket, arbetade för mycket och bedrog mamma Maude som var hemmafru och inte såg någon utväg ur sitt helvete. Föräldrarna bråkade och de två döttrarna fick se på. Med tiden fick Marie-Louise till uppgift att hämta hem pappan från krogen.

Om detta har hon berättat i filmen "Nu är pappa trött igen" (1996). Den och den tidigare filmen "Hallo Baby" (1976) är båda självbiografiska – mer än hon själv tänkte på när hon gjorde dem, konstaterar hon, nästan förvånat, i boken.

Hennes skolgång var en utdragen katastrof. Hon lyckades inte skaffa sig avgångsbetyg från någon enda av de skolor som pappan letade upp åt henne. Och han som hade så stora planer för henne! Till slut hamnade hon i Anders Beckmans skola och lärde sig teckna.

Frisläppt ur familjens trånga famn träffade hon Carl Johan De Geer. De gifte sig, och det är egentligen i umgänget med honom som hon började arbeta konstnärligt på allvar. De gjorde mycket tillsammans. Men hon började också arbeta på egen hand, satt instängd i månader och prövade måleritekniker och sökte sig fram till ett eget språk. Konst kräver hårt arbete, betonar hon gång på gång.

Om detta berättar boken mycket och det är lika roligt att läsa om det som om hennes år som professor och senare rektor på Konsthögskolan. En skola hon i ungdomen aldrig skulle ha kommit i fråga för men som hon när hon fick chansen kom att förändra mycket.

Så, den misslyckade skolflickan blev med åren en uppskattad och hyllad pedagog. Hon har även fått pris som årets ledare och hon krönte sin karriär i statliga myndigheter med att som chef organisera om på Dramaten!

Snacka om framgångshistoria. För att nu inte tala om bredden i hennes konstnärskap. Hon målar. Hon skriver och regisserar pjäser. Hon gör film. Hon gör scenografi. Säkert har jag glömt något.

I tidernas begynnelse (på sjuttiotalet) blev hennes konst ifrågasatt och själv blev hon utsatt för gubbigt nedlåtande intervjuer om sin lust att utmana. Den tiden är förbi, nu är hon älskad av nästan alla. Förmodligen också av intervjubokens författare Klas Gustafson som dock inte låter sig nöja med sin egen uppskattning utan frågar runt, forskar i sitt ämne och skriver utsökt.

Så blev boken om Marie-Louise Ekman en riktig läsfest som berättar mycket om en kvinna och den tid som hon har levt och verkat i. Och den tiden pågår än.

Annons
Annons
Annons