Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lätt att älska, svår att smälta

/

Annons

Karl Ove Knausgård är nu en man av encyklopediska mått. Han har skrivit ofattbart mycket, om sig själv, och fått det publicerat. Hans sex så kallat autofiktiva romaner under titeln ”Min kamp” omfattar tusentals sidor. I dag utkommer den sista bokdelen i svensk översättning. Den har varit en kamp också att läsa.

Inte för att texten gör motstånd, det gör den faktiskt aldrig, utan för volymens tyngd. En läsplatta vore helt klart att föredra.

Men kanske också för det intryck som boken ger, av makt. Något så imponerande måste ju vara oerhört viktigt.

Karl Ove Knausgårds grandiosa besatthet som yttrat sig i alla dessa sidor, är omöjlig att bortse från när man väl har hela det avslutade verket framför sig. Det tog inte 40 år att skriva, det tog bara typ två, och jämförelsevis kan han väl fortfarande räknas som ung spoling i författarkåren.

Del sex av ”Min kamp” knyter ihop bokcirkeln. Den handlar bland annat om när de inledande delarna av ”Min kamp” ska ges ut i hemlandet Norge.

Karl Ove, hustrun Linda, deras tre barn – Vanja, Heidi och minstingen John, bor i en stökig lägenhet i Malmö. På sjunde våningen, med utsikt över taken. Det blir fiskkroketter till middag. Barnen parkeras framför Bolimbompa. Karl Ove röker på balkongen där solen har bränt metallräcket hett.

Han är den norska författare som snart ska hamna på löpsedlarna för att ha lämnat ut sin familjs och sina bekantas privatliv i en serie böcker.

Och den ångest det väcker måste han förstås också skriva om. Rädslan inför mottagandet, konfrontationen med de personer som blivit omnämnda, namn som kanske måste strykas i sista stund före tryckningen. Farbror Gunnar som blivit rasande.

Gunnar hotar göra rättssak av skildringen av sin storebror, alltså Karl Oves pappa som enligt Karl Ove mött en sjaskig död bland avföring och tomma spritflaskor. Hjälp, kanske var det inte så snuskigt i huset som Karl Ove mindes? Har den korrekta mängden smuts betydelse? Och i så fall för vad? Skulle vittnen kunna smula sönder sonens sanning?

Sjätte och sista delens tema är just detta – förhållandet mellan litteratur och verklighet. Hur nära verkligheten kan en text komma, när verkligheten i samma stund envisas med att förvandlas till litteratur. Det är en återkommande fråga. Liksom vad som händer när texten möter verkligheten.

Dottern Vanja upptäcker förundrad att hennes pappa blir igenkänd av främlingar på stan:

”– Har du skrivit en bok om oss? sa hon.

– Ja.

– Vad står det i den då?

– Allt möjligt konstigt, sa jag. Du ska få läsa den när du blir stor.”

Nästan 4 000 sidor väntar Vanja. Men fram tills dess kommer åren att hinna gå. Karl Ove Knausgårds långa berättelse om sin kamp för att hitta meningen med livet (tja, konstigare än så är det inte) kommer att läsas i ett annat ljus. Hur innebörden av en text förändras i förhållande till samhällets förändring är också en fråga för ”Min kamp 6”.

Det illustreras bland annat i ett halsbrytande avsnitt där författaren ägnar sig åt att på fullaste allvar analysera Hitlers ”Mein kampf”. En bok som inte hade varit tabu, inte hade varit hågkommen alls, om nazisterna aldrig kommit till makten och förintelsen aldrig ägt rum, konstaterar Knausgård.

Det hör till saken att man kan känna ett visst obehag också över Knausgårds ”Min kamp”. Tänk om någon inte fattar att det är en samtida norsk författare man läser. Men ju kändare han blir, desto ofarligare blir samtidigt titeln. Människors uppfattning ändras; ytterligare ett exempel på litteraturens och verklighetens rörliga relation.

Utläggningarna om Hitler kan förstås även läsas som ytterligare en vink om vem den där Karl Ove Knausgård egentligen är – till exempel en pojke väldigt upptagen med att fundera över Adolf Hitler.

Mitt i boken återfinns alltså flera hundra sidors Hitlerporträtterande och psykologiserande. I en mening är det väl samma fråga igen: hur nära kan man komma en människa? Men i det här fallet leder resonemanget ingenstans.

När Knausgård skriver sitt liv uppfinner han det på nytt i situationer som är så fyllda av detaljer att man blir salig, bara av att känna igen de olika sorternas plast, det som skiljer folien runt en fryspizza från den mjuka påsen runt frukten eller det där styva porösa materialet i barnens leksakssvärd.

Ja, han är mästerlig på detta. Han verkar nästan trött på sin fullständiga behärskning av en litterär duperingskonst där han kan förflytta läsaren till ett barndomslandskap, en annan värld, som i ett trollslag. Som om det gick nästan för lätt. Som om det var att luras.

Därför sönderdelar han på samma sätt idévärlden. En dikt av Paul Celan examineras ner på nukleärnivå. Allt rannsakas. Inte minst själva skrivandet, som sagt. Detta projekt som han har tagit sig an.

Det förs i ”Min kamp 6” oändliga diskussioner, framförs ståndpunkter, återges teorier. Om svenska soprum såväl som Hamlet.

Trots malandet är det lätt att älska ”Min kamp” – för dess otroligt innehållsrika och generösa version av verkligheten.

Det är avsevärt svårare att förhålla sig till helheten. Exempelvis till dess magnifika (manliga) självupptagenhet. Karl Ove har ordet, punkt. Och hela resonemanget går ju ut på att han har rätt till det.

Jag har vikt åtskilliga hörn i boken under läsningen. Ställen där jag ville markera något värt att nämna. Till slut blev de så många att jag inte längre förmådde välja.

Nej, verkets fysiska påtaglighet är inte oviktig. De sex böckerna reser sig som ett monument i vår tids myckna självbiografiska och intimt avslöjande skrivande där gränserna mellan fakta och fiktion lösts upp.

”Min kamp 1–6” ger oss en man, hans bild av sitt liv, hans många manliga förebilder, de decennier och de miljöer han lever i. Det stora sätts i kontrast till det lilla. Konsten mot det triviala – vardagens familjeliv – som i stunder kan få hans ständiga oro att vika:

”Lycka låg inte för mig, men det var lycklig jag var.”

Men i sin författarroll tar han plats, breder ut sig, kartlägger och utforskar som om han vore en kontinent.

Det kolossala skriväventyr som Karl Ove Knausgård ägnat sig åt, kan vara litteraturens motsvarighet till extremturism.

Annons
Annons
Annons