Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nolltoleransens skräckvälde

/
  • Lagligt i Gävle. Öppen graffitivägg mitt i stan, det händer då och då även om en permanent vägg än så länge saknas.
  • Olagligt i Stockholm. Gatukonstkonventet Art of the streets fick inte annonsera på kommunens reklamtavlor men lät den här texten flyga över Stockholm istället.
  • Lagligt i Gävle. Öppen graffitivägg mitt i stan, det händer då och då även om en permanent vägg än så länge saknas.

Det är en ny sheriff i stan… Så heter det på klottersaneringsfirman Klotterkonsultens hemsida när företaget etablerar sig i Gävle.

Annons

Ni fattar grejen. Lite hotfullt mot presumtiva klottrare, här ska bli andra bullar.

Och löftesrikt gentemot drabbade fastighetsägare: en myndig person som kommer för att sätta ned foten och garantera trygghet.

Sheriff. Som i USA. Man skulle kunna tro att saneringsfirmorna hade polisiära befogenheter.

Klotterkonsulten presenterar sin utsända i Gävle som ”en fighter man gärna vill ha på sin sida”. Vi får veta en del om hans privatliv med fru och son, också att han är en arbetsnarkoman – alltså ser sitt jobb som ett kall.

Och det vore ju tråkigt om sheriffen skulle behöva bli arbetslös. Klottersaneringsfirmornas existens bygger på klottrarens existens. Affärsidén är att det görs klotter annars har man inget att ta bort och därmed inga vinster.

Lyckligtvis – för saneringsmarknaden – finns tecken på att i städer med hårda tag mot ”klottrare” görs mer och fulare målningar (eftersom målarna är uppretade över förbudsattityden och dessutom tvingas ha bråttom).

Man skulle i och för sig också kunna säga att hårda tag är inspirerande – och därmed i någon mening lyckligt, även för vänner av fritt skapande.

Men jag är inte ute efter att provocera. Avsikten är att påpeka komplikationerna i ett resonemang som antiklotterkampanjer försöker få oss att tro är självklart.

Jag tänker inte heller gå in på definitioner. Med klotter brukar ofta avses något som fastighetsägaren inte har bett om eller vill ha på sin vägg.

Det betyder ju inte att detta inte kan vara både konstnärligt och historiskt värdefullt. I dag tycker vi exempelvis att det är tur att det fanns klotter i Pompeji.

Nu verkar det inte finns så jättemånga incidenter att rapportera från Gävle eller ens från Gävleborgs län, av Klotterkonsults hemsida att döma.

Det kan bero på att nyporna från politiskt håll inte är så hårda som saneringsföretagen drömmer om.

Stockholm däremot, ger stora inkomster.

Där styr nämligen den så kallade ”nolltoleransen”.

Nolltoleranspolitik från innebär att fasader saneras bums. Med andra ord att mer av kommuninvånarnas skattepengar går till graffitiborttagning.

Det innebär också att polisen får kroppsvisitera medborgare vid blotta misstanken om innehav av pennor och sprayfärg. Det innebär höjda straffsatser. Det innebär att civilklädda väktare har bedrivit avancerad spaning på misstänkta graffitimålare. Med andra ord rättsosäkerhet.

Det innebär att inte ens laglig graffiti tillåts eftersom den anses sprida klottret (”smitta”). Med andra ord: censur av konstformen graffiti. Och kanske också inskränkningar i yttrandefriheten.

Exempel på nolltolerans: En planerad utställning med virkad graffiti ställs in. Annonsering för graffitikonst stoppas. Graffitiskolor för ungdomar utgår. Laglig graffitimålning tas bort. Beställd graffitimålning förbjuds. Graffitimålning i skolkafeteria målas över. Graffitiutställning vräks från sina lokaler. Lagligt graffitiprojekt läggs ned.

I nolltoleransens namn har graffiti demoniserat, som inkörsport till kriminalitet.

Klottrare ska ”räddas”, heter det. Renputsade fasader upplevs som en tryggare miljö, heter det. Graffiti är ett missbruk, heter det. Graffiti kostar pengar, heter det.

Det här är en nolltoleransens tankemodell. Som alltmer kommit att uppfattas som en sanning.

Trots att det egentligen inte finns några fakta bakom. Nolltoleransen bygger på falska vädjanden till våra känslor. Att inte vilja rädda klottrarna från kriminalitet vore ju rentav inhumant.

En mångårig hetskampanj från Stockholms Lokaltrafik, hundratals ”artiklar” på köpt annonsplats men med redaktionellt utseende, i tidningen Metro bäddade för sheriffpolitiken.

Det visar konstvetaren Jacob Kimvall i sin nya bok ”Nolltolerans”.

Kimwall gör en minutiös genomgång av nolltoleransens historik och effekter. Det är en skrämmande redogörelse för försåtliga uttalanden, beroendeförhållande mellan den politiska makten och entreprenörer (saneringsfirmor, väktarbolag) och lösa sifferuppgifter (hur ofta har sanering efter annan skadegörelse räknats in i saneringskostnaderna? Är det nödvändigt att använda skattepengar för att ta bort graffiti i rivningshus och avlägsna järnvägstunnlar?).

Nolltoleransen framstår helt enkelt som ett fullkomligt absurt fenomen.

Och Gävle jämförelsevis som ett paradis. Vi befinner oss än så länge i ett annat universum där institutionen Länsmuseet glatt kan ställa ut öppna graffitiväggar mitt framför polishuset.

I Gävle ståtar till och med sjukhus och en hälsocentral med graffiti som konstnärlig utsmyckning. Väggmålningar i ett bostadsområde gjordes av en känd graffitikonstnär. Graffitin i Östertunneln ligger sen åratal i lager på lager. Till Gävle fick Riksteaterns graffitibuss komma, man brydde sig inte om varningarna från Stockholmspolisen.

Men Gävle är en lugn provinsstad, invänder du. Då finns Helsingfors som föredöme. Helsingfors körde nolltolerans. Men avskaffade den.

”Under en lång tid hade de grå medelålders männen övertaget. I tio års tid lade Helsingfors ner tiotals miljoner euro på att bekämpa graffiti, och på nolltolerans. Till sist gav betongen vika”, skriver Finlands kulturminister Paavo Arhinmäki, som får slutordet i boken om nolltoleransen.

Den penningslukande kampanjen Stoppa klottret hade förvandlats till en suspekt, självgående stat i staten. Man satte äntligen stopp.

”Nu har det redan i två somrars tid funnits närapå en kilometer vägg för graffiti, alldeles i närheten av Helsingfors stadskärna. Och nästan alla är nöjda, också många som förr varit passionerade graffitimotståndare”.

”Andelen graffiti och tags på förbjudna ställen har inte ökat, utan tvärtom minskat på ett iögonfallande sätt”, rapporterar Paavo Arhinmäki. Det har blivit en formidabel konstboom.

Beslutsfattarna i Helsingfors hade modet att ändra attityd, sammanfattar han. ”Vågar våra kolleger i Stockholm göra detsamma?”

Jacob Kimvalls bok innehåller fruktansvärt tunga argument mot nolltoleranspolitiken. Men tråkigt att makthavarna i Stockholm inte verkar orka se ens så långt som till Gävle.

25–26 augusti anordnas för tredje året Riksteaterns gatukonstkonvent Art of the streets i Stockholm. Under en enda helg finns då en öppen graffitivägg i Sveriges huvudstad.

– Vi vet att Art of the Streets fyller ett stort, ekande tomrum i Stockholms stads kulturutbud och på Riksteatern är vi stolta över att kunna erbjuda en öppen mötesplats för en annars förtryckt konstform. Hos oss får konstnärer och medborgare en faktisk yta att uttrycka sig konstnärligt på. Riksteaterns öppna vägg som alla får måla på, är den enda av sitt slag i Stockholm i dag. Som läget är nu stryper stadens rådande nolltoleranspolitiken så gott som all graffitirelaterad verksamhet, säger konventets producent Ceylan Holago.

Än så länge har inte gjorts några försök att sätta käppar i hjulet för årets evenemang.

Men, som Jacob Kimvall konstaterar, nolltoleransen är till sin natur nyckfull. Det som är okej en gång kan förbjudas nästa. Osäkerhet och otydlighet om vad som faktiskt gäller är också det ett maktmedel. Istället för ett tryggare samhälle skapas tvärtom otrygghet.

”Nolltolerans” är den händigaste bok man kan tänka sig, för alla som någon gång yttrar sig offentligt om ”klotter” och graffiti. Även privatsheriffer får sig förhoppningsvis en tankeställare.

Annons
Annons
Annons