Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plommonsöt serieroman

/
  • Raffinerat. Marianne Satrapi gestaltar eviga frågor i serieform, med enkla svartvita teckningar.

Annons

Året är 1958, staden: musikern Nasser Ali Khan stöter ihop med en kvinna på gatan, men inte vilken kvinna som helst utan hans stora – och oförlösta – ungdomskärlek, Irâne. Hans enda riktiga kärlek i livet? Irâne känner inte ens igen Nasser.

Så dystert börjar fransk-iranska Marjane Satrapis nya serieroman ”Kyckling med plommon”. Och sorgligare blir det. Under ett gräl har Nassers – uppenbarligen inte så djupt älskade – hustru slagit sönder hans – desto mer djupt älskade – tar (persiskt stränginstrument). Nasser försöker köpa en ny tar. Men ingen duger. Hans livslust är lika borta som ungdomskärleken. Han bestämmer sig för att dö.

Om de åtta sista dagarna i Nassers liv handlar denna ömsinta lilla serieroman där Marjane Satrapi återigen förför med humor och lekfullhet, oförställd naivitet och smittande varm medmänsklighet. Berättelsen har självbiografisk bakgrund; Nasser var Satrapis morfars bror.

Liksom i Satrapis genombrottsverk ”Persepolis” berikas och vidgas texten av de raffinerat enkla, svartvita teckningarna. Satrapi gestaltar människans eviga, svåra och omöjliga frågor genom att liksom böja sig ned inför verkligheten. I bild och ord fångar hon precist tillvarons små göromål och vardagliga smärtpunkter.

Så är boktitels kyckling med plommon Nassers älsklingsrätt som hustrun i ett försoningsförsök lagar åt maken. Som spottar ut maten. Nasser vill trots allt bara dö.

”Kyckling med plommon” är en sorglig och söt, men alls inte sötsliskig, hyllning till en människa som blott var en människa. n

Annons
Annons