Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rykande romandebut

/

Annons

Fem gymnasietjejer som super och dansar på borden och kräks och kissar i busken bakom korvkiosken. De kallar sig Kalmars Jägarinnor. De äger staden.

De marscherar i pilformation till fiket, det inrökta Fiesta, där planerna och ciggpaketen läggs upp. Förväntningar och katastrofer förtjockar luften.

Jossan, Linden, Jenna, Sudden – och så Eva, hon som är berättaren i den här romanen.

Det är 1990-talets sista år, på språng mot studenten våren 2000. Det är generationsskildringen från en håla. Same shit but different. Ännu en debutroman. Så typisk men ändå så otypisk. Ännu en galen, neurotisk ungdom, men av ny årgång. Komplex med något animalisk doft, för att tala som Systembolaget.

En av de grymmaste årgångarna hur som helst, i valfri bemärkelse. Kalmars jägarinnor vet inga gränser. De gör inbrott. De vandaliserar. De ger sig inte innan de lärt sig tjuvkoppla en bil. Deras bekymmerslösa mantra lyder: ”men ingen skulle ju någonsin komma på att misstänka oss”. Thelma & Louise är idoler. Föräldrar skymtar som något grumligt i utkanten av synfältet.

Författaren Tove Folkesson skriver energisprakande och poetiskt mättat (det finns också ett insprängt efteråtperspektiv och återblickar på barndomen, när gängpakterna slöts).

”Kalmars jägarinnor” är som en fräsande, hoppande stubintråd i skildringen av adrenalinstinna nervsystem, förfester på häxblandning i schampoflaskor (wash & go-spetsad sherry) och, senare, stulna helrör vodka vanilj.

Men orden faller i perfekta meteoritsvärmar oavsett vad som beskrivs: ”Två sjuttonåringar stinkande av hårspray och billigt puder. En fnitterbomb av Max Facors hela produktserie och två vita hårmanar”.

”Till alla mina systrar” står det på försättsbladet. Och sedan ”Vi andas andas och jag vet inte längre var du börjar och jag slutar”. Det finns en ändlöst överseende intimitet i porträtten av vännerna. Det är evig tillgivenhet, tillhörighet, som hanteras så varsamt. Nej, solidariteten måste kanske inte dö tio år efter studenten bara för att någon förlovat sig och går i mysoverall. Även om man förändras.

Inte när man varit en kollektiv kropp tillsammans. En vulgär kollektiv kropp med för korta shorts och för mycket billigt smink, med en farsa som hänger på alkispub, en morsa som spelar bingolotto. Samtidigt, egentligen, är tjejerna enskilt väldigt olika i stil. Bara hela jävla raka motsatsen till Stagneliusskolans svala handbollstjejer i sina pastellbleka cardigans, som bussas in från villaområdena.

Berättaren Eva framstår efterhand som en studiebegåvning med välbeställd medelklassbakgrund. Men språket, fantasin, glöden, all denna kraft tillskriver hon i sin berättelse de övriga. Hennes egen inre förändring kommer som ett gift; små sneglingar mot bordet med intressanta, magra poettyper på Fiesta.

På författaren Tove Folkessons blogg kan man konstatera att hon precis som Eva kom från Stockholm till Kalmar som barn, att hon sjunger (som Eva), att ”Thelma & Louise” är en favoritfilm, att olika sorters ögonskugga är ett intresse (Kalmars jägarinnors andra mantra: ”Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga”).

”Kalmars jägarinnor” karaktäriseras av en skräckblandad förlösande tyngd som kunde beskrivas med ordet ”flodmenne” (läs boken för att komma över förklaringen i Jägarinneakademiens egen ordlista).

Det finns mycket av väl formulerad känsla och en snyggt inkilad smygande utveckling. Och ett vemod som skräms på flykten av ett jävlaranamma. Tiden må vara förbi men den hade betydelse.

Annons
Annons
Annons